Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor - Det franska presidentvalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 81
Valutgången är i många hänseenden betydelsefull. Främst
säkerligen därigenom, att den betecknar det stora och välförtjänta
nederlaget för den doktrinära vänsterpolitik, som i Frankrike förkroppsligas
af den gamle »pére Combes» och af hans trogne Achates, den franska
flottans förödare, förre sjöministern Camille Pelletan, den politik,
som i en annan veteran, den länge nästan yrkesmässige
ministärstör-taren Clemenceau, under presidentvalskampanjen haft sin
våldsammaste agitator. »Combismen» behöfde en älskvärd och ofarlig
medelmåtta i Élyséepalatset och trodde sig ha funnit hvad den sökte i den
rike och jovialiske cigarrettpappersfabrikören och jordbruksministern
Pams. Man använde en förut ett par gånger med framgång vid
presidentval proberad metod men misslyckades jämmerligen. Allmänna
meningen i Frankrike tyckes anse, att Gombismen i dess mest
doktrinära och tyranniska form må ligga ogild.
Det besegrade systemets art framträder med sällspord klarhet i en
af denna kabals sista och mest förtviflade manövrer, deputationen
till Poincaré kvällen före valet med uppgift att truga honom till
afsägelse, enär han råkat ligga under med ett tiotal röster vid de
republikanska vänstergruppernas profval. Han påstods ju riskera att
för sitt val få äfven halft eller helt monarkiska högermän och
moderatkonservativa »progressister» att tacka. I den heliga partidisciplinens
namn förmanades han därför att ge plats åt titulus Pams och på
så sätt »rädda republiken», liksom då Jules Ferry förmåddes att vika
för den hyperkorrekte Sadi-Carnot eller Waldeck-Rousseau för den
lika elegante, men på sistone ej fullt korrekte garfverimagnaten Felix
Faure. Det låg en nästan ofattlig själ frätt färdighetsarrogans i denna
hemställan. Utanför Combes’ radikala frimurarkyrka ingen
frälsning! Stödet af röster från utomstående vore besmitlligt och
komprometterande! Staten det är blocket, och hvad som finnes till höger
därom något från republikansk synpunkt nästan djäfvulskt, allrahelst
om det råkar ha förbindelser med den infama kyrka Combes
sträf-vat att krossa genom sin lagstiftning om kyrkans skiljande från staten!
Under den franska kulturkampens stormtider fälldes visserligen det
vemodiga ordet om les deux Frances, men hvarken Ferry eller
Waldeck-Rousseau tänkte ett ögonblick på att frånkänna sina kyrko- eller
skolpolitiska motståndare deras lott och del i det franska
fäderneslandet. Tvärtom var Ferrys mål, enligt hans minnestecknare
Rambaud, »ett Frankrike, som skulle bli starkt genom alla fransmäns
enande», och i praktiken tillämpade Waldeck-Rousseau denna
grundsats genom att i sin ministär för D rey f u s a ff är en s afveckling inkalla
både den aristokratiske f. d. kommunbekämparen general Gallifet och
pro-tempore-socialisten Millerand. Combes och Clemenceau däremot
ville åt sitt partimöte inrymma den bestämmanderätt, som dock
stats-rättsligt tillhör folkrepresentationen i dess helhet och enligt
demokratiens grundsatser anses ytterst ligga hos folkets flertal. Och dessa
kraf framställdes af en deputation, hvari man vid sidan af de båda
radikala folktribunerna skadade nästan idel gengångare från den
svagaste, oenigaste och landets yttre ställning mest undergräfvande
6. Svensk Tidskrift 1913.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
