Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor - »Tillfällighetens mystik»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 DAGENS FRÅGOR
resten, ty hjältedyrkan är ett ofta återkommande drag i hela Per
Hallströms författarskap. Hans älskande äro emellertid ej sällan
gifta med- hvarandra, utan att det anses utgöra något hinder; och
hans »Alkestis» är den skönaste apoteos af den äktenskapliga
kärleken som blifvit skrifven på svenska. — Det är mot bakgrunden
af denna författarens egen positiva insats, som man bör se hans
kamp mot det oäkta, storordiga och pretentiösa i känsloväg, särskildt
mot den tidsriktning som tagit patent på den s. k. stora lidelsen.
Han gisslade den på sin tid under skämtets form i »Erotikon», och
i den längsta och mest uppmärksammade af de »nya novellerna»,
»Tillfällighetens mystik» — i själfva verket en tredjedel af hela
boken — återkommer han till samma ämne.
Händelseförloppet har blifvit utförligt relateradt i dagspressen. Emma,
hjältinnan, är på sätt och vis tagen ur »Erotikens» krets, ehuru
karike-ringen är borta och färgläggningen är gjord med varsammare hand —
delvis äfven med andra färger. Måhända är det riktigt att betrakta
denna unga kvinna som en litet senare typ, en produkt af
förkunnare-årens uppfostringssystem, då »barnets gudom» bars på händerna och
den »nya kvinnans» skapelseakt förbereddes. I andra decenniet har
svärmeriet lagt sig något, både Emma och hennes man veta, hur
missklädsamt det är att posera, och de ha båda skrattat åt »de erotiskt
frälsta», som kräfde att man »ständigt skulle sträcka knäppta
händer öfver den heliga elden, för att pröfva, om den glödde hvit, och
i motsatt fall packa kappsäcken och anmoda advokat». Men
programmet, med »passionens rätt» som oomtvistlig och individens
»trohet mot sig själf» som sista instans, är detsamma, likaså det
moraliska underlaget eller frånvaron af underlag. För Emma kommer ödet
i skepnad af en mycket litet märkvärdig man, som hon för flere år
sedan varit halft om halft förlofvad med; slumpen för dem tillsammans,
och Emma, hvars naturliga instinkt blifvit fördärfvad af en förvänd
uppfostran, moderna slagord och för mycken reflexion, blir hans, som
man kan tycka, af en ren händelse. Det måste sägas, att här är en
svag punkt; så som Emma i öfrigt är skildrad går det hela alldeles
för fort; och dessutom: hon är alldeles för granntyckt och estetiskt
känslig för stämningar att tro »den stora lyckan» tillfinnandes
på ett järnvägshotell i ett stationssamhälle, medan frimurarlogen
håller fest i våningen inunder. — Uppvaknandet kommer ganska
snart, men är till en början icke smärtsamt. Emma finner sig
visserligen ha misstagit sig såväl på sin känsla som på föremålet, men
som hon icke har några obekväma pliktbegrepp att göra upp med,
tar hon det tills vidare ganska lätt. Hon fortsätter att lefva
socie-tetslif några veckor och föresätter sig att vid tillfälle berätta sin man
allt. Han är ju en frigjord ande. En för henne själf
oförklarlig tvekan kommer henne att uppskjuta detta samtal, och under
tiden kommer hvad hon (utan skäl) tror vara en angifvelse. Detta
blir afgörande. En fri bekännelse hade hon kunnat göra, stå som
anklagad kan hon icke. På några timmar reviderar hon hela sitt
lif, hela sin åskådning, och ur den stora bittra uppgörelsen räddar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
