Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Stormaktspolitiken under Balkankrisen. Af Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förklarade grefve Berchtold lugnande, att dubbelmonarkien på
Balkanhalfön bedref »en realpolitik, som icke eftersträfvar
territoriell utvidgning, utan endast tillgodoser
Österrike-Ungerns intressen». Till dessa »vitala intressen» räknade
man i Wien förhindrandet af att Serbien utsträckte sitt
område till Adriatiska hafvet och där erhölle en »handelshamn»,
som kunde förvandlas till en hotfull utfallsport i ryskt
intresse mot Österrikes adriatiska maktställning. I denna fråga
sattes det nyvunna »europeiska samförståndet» på sitt första
svåra prof. Österrike kräfde skyndsamt afgörande af denna
fråga, som genom de segerrika serbernas marsch tvärs
genom Albanien ned emot hafvet blef brännande samt därtill
höll på att »förgiftas» genom serbiska militärmyndigheters
något godtyckliga behandling af en österrikisk konsul.
Medlingsförslag i mängd framkastades, men afböjdes höfligt men
bestämdt af Österrike, som samtidigt genom partiell
mobilisering underströk fastheten i sina kraf. Ryssland å sin sida
hade äfven vidtagit hvarjehanda mobiliseringsliknande
anordningar vid galiziska gränsen, och spänningen blef för en
kort tid mycket oroväckande. Den s. k. »serbiska
hamnfrågan» förknippades småningom med det vida mera
omfattande problemet om Albaniens framtida ställning. Österrike
och Italien hade sedan årtionden gjort sitt inflytande gällande
i Albanien, och ingendera var hågad att låta serber,
montenegriner och greker sinsemellan uppdela detta karga, men
genom sitt läge strategiskt högviktiga bergland. För att hindra
Albaniens delning i en österrikisk och en italiensk intressesfär
gynnade öfriga makter projektet att i all hast upphöja dess
vilda stammar »bland nationernas antal» och af Albanien
göra en ny autonom statsbildning. Man tog då
Balkanstaterna på orden och fastslog, att deras lösen »Balkan åt
Balkanfolken» i själfva verket konsekvent innebar äfven
Albaniens själfständighet, ty dessa bergstrakters halfvilda
befolkning har i språk och sed föga gemensamt med de redan
från Turkiet lösgjorda Balkanstaternas folk, bulgarer, serber
(jämte montenegriner) och greker. I Sofia, Belgrad och Athén
sökte man först drifva den satsen, att med »Balkanfolken»
borde förstås de fyra existerande kristna och nationella
Balkanstaterna, men den tillbakavisades, och »blodshämndens
folk» blef i all hast modernt nog att hugnas med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
