Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Orsakerna till det ottomanska rikets utträngande ur Europa. Af Nicolae Iorga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig med denna nya regim, äfven om den skulle visa sig föga
hänsynsfull mot deras traditioner och ömtåligaste känslor. De
muhammedanska präster, som i Saloniki sorgtyngda slöto sig
till den af en kristen, af en grek, mördade konung Georgs
liktåg, låta oss ana hvad som kommer att hända längre fram,
t. o. m. i de provinser som besatts af så anspråksfulla
husbönder som grekerna, undan hvilkas spotska later de turkiska
jordarbetarna flydde från Thessalien.
Intet kommer att fortlefva af den turkiska andan i de
landsdelar hvilka en militär katastrof utan motstycke beröfvat
sultanen. De gamla moskéerna — byggda i en nu för alltid i
dessa trakter utdöd konststil — förvandlas sannolikt till muséer,
eller till arsenaler liksom i Sofia, och inga fanatiska rättrogna
komma att dröja kvar för att gjuta heta tårar öfver deras öde.
Men då ett välde faller samman på ett så häpnadsväckande
sätt, då har i själfva verket det krig som skenbart
tillintetgjorde det endast på ett slående och oemotsägligt sätt
konstaterat dess oförmåga att lefva.
Bulgarer, serber, greker och — om man skall nämna äfven
dem — montenegriner ha icke utfört någon stor historisk
uppgift, likvärdig med deras stundom så lysande militära bedrifter.
De ha visat, det måste erkännas särskildt om slaverna ibland
dem, en disciplinerad hänförelse, en krigisk sammanhållning,
en bergfast tro på sin rätt och sin historiska uppgift, allt
egenskaper som borde imponera på de stora nationerna, inom hvilka
en civilisation, som frambragt stora materiella och andliga
värden, men också täta omhvälfningar, en smula bidragit att lossa
på de moraliska driffjädrar, som kräfvas för att nå just dessa
resultat. De ha som goda artillerister och utomordentliga
fotsoldater genom sitt jämnmod, sitt tålamod i motgångar och sin
glänsande tapperhet inför hotande faror och nästan säker död
inskrifvit ett ärofullt blad ej blott i sitt eget lands historia, utan
äfven i det mänskliga hjältemodets häfder. Men trots allt detta
ha de ej rätt att från detta lyckosamma och framgångsrika krig
hemföra det stolta medvetandet att ha störtat ett stort och
lifsdugligt rike. En dylik uppgift skulle utan tvifvel ha
öfverstigit deras förenade krafter.
Turkiet föll plötsligt sönder af sig själft, skakadt af fiendernas
anlopp, och det var först då som man märkte att detta rike
redan faktiskt var dödt. Liksom i Edgar Allan Poes hemska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
