Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Orsakerna till det ottomanska rikets utträngande ur Europa. Af Nicolae Iorga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underteckna betänkanden och resolutioner, ja, sedan padischan själf
omsider värdigats visa sig för sina undersåtar och de otrogna,
iförd mörk europeisk sjöofficersuniform med korsprydda
ordensdekorationer, som förlänats honom af hans kristna »kusiner».
Själfva vanligen dåliga och föga bevandrade i politiken, kunde
turkarne endast hålla sig uppe genom den fanatiska kraften
hos sina krigare under 15:de och 16:de århundradena, genom
slugheten hos sina grekiska medhjälpare, som för framtiden
fingo intresse af rikets bestånd, och sist men icke minst genom
stormakternas inbördes stridiga intressen.
Turken af ras är emellertid icke blott en god, ofta ypperlig
soldat, beredd att offra lifvet för Islams seger och sultanens
ära. Han är också, som hvar man vet, en duktig arbetare, en
trogen kamrat, af instinkt fiende till lyx och onödiga utgifter,
som höra en värld till, den han vet vara förgänglig och endast
värd den vises förakt. Men det är icke han, denne arbetare,
handtverkare eller småhandlande, som leder statens öden. Han
har icke ens trädt i första ledet bland dess försvarare — endast
stundom, om han nämligen som spahi haft lycka nog att genom
sällspord tapperhet förvärfva ett riddargods; aldrig ända till
omkr. år 1600 som janitsjar bland sultanens favoritsöner. Dessa
eröfrarskaror, som knappast åsyftade att upprätta ett rike, men
måste underkasta sig det tunga varfvet att öfvertaga ett arf,
hvilket de kristna Balkanfolken lämnade ifrån sig i en
katastrof, jämförlig med den af åren 1912 och 1913, måste redan
från början anmoda de besegrade folken om intellektuellt,
administrativt och militärt bistånd. Osmanerna utgjorde ju endast
ett nästan obetydligt fragment af den turkiska rasen. Deras
ärelystnad gick ej ut på att tillhöra ett nationellt samhälle,
utan de nöjde sig med att vara goda soldater och noggrannt,
men utan minsta stänk af idealism uppfylla den
muhammedanska religionens många yttre bud och stadgar. Det
enda som fordrades för att få andel i rikets styrelse, för
att bli bej, pascha eller vizir, var att erkänna eröfraredynastiens
rätt och underkasta sig de nya religiösa tvångsbestämmelserna.
Det blef därför krigiska affällingar och efter dem byråkratiska
effendis som alltjämt kommer att stå i spetsen för
statsärendenas skötsel. De förde dit med sig sina nationella egenskaper,
sin intelligens, sin ihärdighet i arbetet och sin »ridderlighet».
Och när så befinnes vara fallet, kan man utmönstra den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
