Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Orsakerna till det ottomanska rikets utträngande ur Europa. Af Nicolae Iorga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konstitutionella ærans tarfliga och intriganta parlamentariker, de
första oerhördt viktiga journalisterna, folktalarna och den nya
tidens lofsångare, alla dessa äro brottslingar, som borde
utlämnas till fosterlandsälskande mäns förakt och afsky. De ha
förstört, trasslat bort och bringat i oordning allt utan förmåga att
sätta något i stället för det forna, som dock icke var fullkomligt
förstördt på den tiden då hela riket böjde sig för den girige Abdul
Hamid, som besudlad af blod och laster icke desto mindre var
khalifen, den laglige härskaren, den smorde afkomlingen till
Osman, rikets stiftare och herre, utan hvilken det aldrig skulle
ha funnits till.
Men ungturkarna äro i sin ordning icke svarslösa. De kunde
ingenting uträtta trots sin uppriktigt förhoppningsfulla tro, trots
sitt upplysta förstånd, trots sin glödande, moderna
fosterlandskärlek. Det fanns hvarken pangar, armé, administration eller
undervisning, då de kommo till makten. Två gånger under
deras ifriga arbete togs makten ifrån dem genom intriger eller
våld. Enver beys lyckade kupp och Mahmud Sjefket paschas
energi kommo för sent. Allt hopp var då alldeles ute,
Konstantinopel var det enda i Europa som ännu tillhörde sultanen.
Det är svårt att göra underverk i våra dagar, t. o. m. för dem
som inse nödvändigheten af underverk och skulle vilja betala
dem med sitt lif.
Mot en enda man har inga beskyllningar gjorts: mot
Mohammed V, den fångne prins Resjad, som före sin tronbestigning
var lycklig i jämförelse med den olycklige sultan han blef mot
slutet af sitt lif. Man kunde inte förebrå honom mer än hans
broder, den arbetsamme, intelligente, misstänksamme och
beräknande Abdul Hamid, som regerade liksom med en förkänsla af
att ingen skulle regera efter honom: deras enda och stora fel,
hvilket emellertid blef ödesdigert för riket, det nämligen att
icke ha ägt det politiska geni som, om det icke kan nyskapa,
likväl åtminstone från undergång kan rädda de gamla onyttiga
eller skadliga former det representerar.
De fria, jämlika och broderliga Osmanlis utan åtskillnad i
religion, ras, provins eller privilegier, som ungturkarna
hoppades kalla till lif, voro en illusion. Öfverallt såg man i stället
blott nationer, som törstade efter en egen framtid, en förening
med sina samsläktingar, hvilka ägde en höfding, ett oberoende
lif och en fana, som symboliserade ett större område än det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
