Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor - Svenska statens lånepolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
staten under dessa förhållanden bör låta bli att låna; ty om landet
behöfver utländskt kapital och — hvilket är detsamma — kan
placera det med utsikt till högre afkastning än låneräntan, är det svårt
att inse hvarför man ej skall draga in det, äfven om det är dyrt.
Att låntagaren är staten, gör visserligen saken så till vida något mera
betänklig, som det allmänna onekligen ibland lånar för ändamål, som
knappast förränta sig tillfredsställande (staten särskildt för utlåning
mot lägre ränta än dess egen inlåningsränta); och att en betydlig
försiktighet i statens lånepolitik i dessa tider af kapitalknapphet är
nödvändig, skall därför ingalunda bestridas.
Men likväl bör uppmärksamheten inriktas främst på en annan
punkt, nämligen på amorteringen af de gamla statslånen. I en
skrifvelse till bankoutskottet vid den nu afslutade riksdagen har
Riksgäldskontoret föreslagit en årlig ökning af amorteringsanslaget med 1 mill.
kr., på grund af en motivering, som man med bästa vilja ej kan
undgå att finna ganska betänklig. Efter att ha betonat farorna af
en för stor utländsk skuldsättning föreslå fullmäktige en snabbare
amortering af de gamla lånen »af hänsyn till kommande generationer,
på det att desamma icke måtte blifva alltför mycket betungade af
den nu gjorda upplåningen», i synnerhet »då man äfven för
framtiden torde hafva anledning att räkna med en regelbundet
återkommande ny upplåning till betydande belopp». Alltså skall man
snabbare afbetala 3½ % lån, samtidigt med att man tar upp nya
4½ % — alltså vinna kommande generationer på att den
skuldbörda de få att bära löper med en högre räntefot än eljest vore
nödvändigt! Räntefotens stegring är till den grad lämnad ur
räkningen i riksgäldsfullmäktiges skrifvelse, att de uppgjort vidlyftiga
tabeller öfver hela det i framtiden för ränta och amortering
erforderliga beloppet under förutsättning af ny årlig upplåning till
3½ %.
I ett kort men utmärkt inlägg anmärker härtill en reservant i
bankoutskottet (samtidigt motionär i frågan), herr E. Kristensson,
att man icke rimligtvis kan tala om »statsskuldens amortering», då
den på sista årtiondet har vuxit med 250 mill. kr.; och den slutsats
han kommer till är den enda rimliga, nämligen att man i dessa tider
af starkt stigande räntefot skall amortera det minsta möjliga på sina
lågprocentiga lån — då alla de nya äro »räntelån», har staten för
dem alla ingen till viss tid bestämd återbetalningsskyldighet — och
i stället vid behof inskränka den nya skuldsättningen genom att
använda mera anslagsmedel för kapitalökningsändamål.
Man får sannerligen hoppas, att riksgäldsfullmäktige äfven mena
detta, ehuru de i så fall af obekant anledning omsorgsfullt låtit
orden dölja tankarna. I sin skrifvelse variera de ständigt temat om
nödvändigheten af en förkortad amorteringstid, men beröra endast
helt flyktigt och utan någon som helst principförklaring sin rätt att
efter eget bepröfvande använda amorteringsanslaget vare sig till
verklig amortering eller till minskning af den nya upplåningen. Man
borde rimligtvis kunna taga för gifvet, att det senare alternativet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
