Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Det politiska kanslersvalet i Upsala 1747. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400 CARL HALLENDORFF
ning, eller om hattarne kunde genomdrifva en ny allians med
Frankrike samt förbund med dess allierade Preussen.
Partikampen, vid hvilken Samuel Åkerhjelm var den synlige chefen å
mössornas sida liksom Tessin och särskildt Anders von Höpken
voro hattarnes märkesmän, blef lång och oviss, ty i hufvudsak
stodo två stånd mot två, adeln och borgarståndet med gifven
hattmajoritet, prästerskapet samt till det mesta väl ock
bondeståndet med mössåskådning. Som kändt var det framför allt
genom sin samverkan med det unga tronföljarhofvet, med Adolf
Fredrik och Lovisa Ulrika, som hattarne tryggade sig segern.
Men det dröjde långt in under riksdagen, innan denna blef
definitiv, och därunder gjordes ock kanslersvalet i Upsala till ett
moment i partispelet.
Det hörde till akademiens af Gustaf Adolf densamma förlänade
privilegier att »hafwa sin egen Cantzler, en af wårt ellskelige
rijkz rådh», hvilken konungen efter konsistoriets råd täcktes
förordna. Vid konsistoriets val af sin högste styresman borde väl
nu som vid påfvevalet ledningen allra helst gifvas per
inspiratio-nem, så att de akademiska fäderna liksom drifna genom en
gudomlig anvisning endräktigt samlade sig kring den rätte mannen.
Det saknades nog icke vid detta tillfälle ansatser till inspiration,
men det ville inte bli någon riktigt öfvertygad rörelse af—och
ändå fanns det väl egentligen blott en enda rätt allvarsamt
påtänkt kandidat inom riksrådet. Samuel Åkerhjelm stod i
an-ciennitet och styrelseförtjänster så högt öfver sina rådskolleger,
att ingen, icke ens Tessin, som dock slog honom vid valet till
kanslipresident, kunde med framgång täfla om
kanslersbefattningen. Men Åkerhjelm var mössornas ledare, och just honom
sökte det segrande motpartiet med alla medel knäcka. Hvad
riksdagsarbetet led, koncentrerades hattarnes ansträngningar kring
att drifva ut honom ur riksrådet, men det var först fram på
sommaren 1747, som man vågade skrida till verkliga sådana
åtgärder. Under tiden måste det själfklart synas särdeles
viktigt att förhindra alla yttre utmärkelser, som på något vis kunde
stärka hans position hos det allmänna omdömet. Men lika gifvet
skulle mössorna vara starkt intresserade att bereda sin främste
man och därmed sig själfva en motsvarande fördel.
Trots Fersens motsatta omdöme förefaller det sannolikast, att
fäderna i consistorium majus icke voro alltför mycket delade
efter politiska synpunkter — otvifvelaktigt funnos där andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
