Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Den tyska socialdemokratien efter Bebels död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fackföreningsledarne med sitt öppet uttalade förakt för
folkmötesoratorerna — Braun betecknade denna typ med bokstäfverna »L. S.»
(»Lasst schwätzen») — och sin ifver att inrikta verksamheten på
praktiska reformuppgifter verkligen ha de djupa leden inom sina
föreningar bakom sig, är emellertid en öppen fråga, som omöjligen kan på
afstånd bedömas. Att alternativet — som det påståtts inför en svensk
läsekrets — skulle vara antingen storstrejk eller fast förbund med
den borgerliga liberalismen, torde i alla händelser vara en för långt
drifven problemförenkling.
Debatten om arméreformens finansiering företedde samma
motsats som storstrejksdebatten mellan »de praktiske» å ena sidan och
teoriernas män och kvinnor å den andra. De senare höllo hårdt på
lösensordet »Ej en enda man och ej en enda groschen åt militarismen»,
de förra åter försvarade riksdagsgruppens taktik att — när
arméreformens militära del ändå var säker om genomförande — bidraga
till att de finansiella bördorna i form af direkta skatter
hufvudsakligen lades på de förmögnare. Alternativet påvisades ha varit ej
arméreformens fall eller ens dess väsentliga fördröjande utan antingen
kostnadernas täckande med till stor del indirekta skatter eller ock
en riksdagsupplösning, där socialdemokraterna, som en talare —
hälsad af instämmande rop »sehr richtig» — troligen något öfverdrifvet
pessimistiskt utbrast, riskerade att få de 111 mandaten reducerade
till ett fyrtiotal. Det är ganska mänskligt, om de hotade mandatens
innehafvare ej funno dessa risker uppvägas af utsikten till den
antimilitaristiska uppfostran en valkampanj kunde tänkas bibringa
valmansmassorna. De taktiska fördelarna och riskerna lågo här så klara,
att man säkerligen på radikalt håll i Sverige missuppfattat
situationen, då man åt denna »positiva» socialdemokratiska insats i
arméreformen gifvit mycket stor räckvidd och däri velat se goda varsel
om någon för försvaret fruktbringande samverkan mellan liberaler
och socialdemokrater äfven här hemma.
Ännu ett par iakttagelser torde partidagen i Jena kunna ge
anledning till. Motsatsen mellan radikaler och revisionister dominerar ej
nu partilifvet inom den tyska socialdemokratien på samma sätt som
vid inkvisitionsdomstolarna i Dresden och Nürnberg. Två andra
motsatser ha trädt i stället. Den ena, nu tydligare märkbar än förr,
framträder mellan praktisk fackföreningstaktik och relativt renodlad,
mer eller mindre »revolutionär» politik, den andra mellan ganska
starka partibyråkratiska tendenser och en indignerad opposition mot
dessas öfverhandtagande, t. ex. genom partiets centrala pressbyrås
för de socialdemokratiska tidningarna, i rikets olika delar flitigt,
enhetligt och öfvervakadt pågående åsiktsfabrikation och
åsiktsdistribution. Valet af den tämligen färglöse partiämbetsmannen Ebert till
Bebels nominelle efterträdare på den lediga ena
styrelseordförandeposten är därvid betecknande, om än denna händelse närmast var
en kompromissåtgärd, föranledd af att man ej kände sig beredd att genast
kora en ny höfding med anspråk på samma auktoritet som den,
hvilken partiets djupa led som en själfklar sak tillerkände August Bebel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
