Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Af O. Wieselgren - Ludvig Nordström: Jobbarfamiljen Gobsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ära den som äras bör, säger ordspråket. Ludvig Nordströms nya
bok, Jobbarfamiljen Gobsman, kan med skäl göra anspråk på att
hedras med den första platsen i denna öfversikt, eftersom den, om
man ser till omfånget, med sina öfver fyra hundra sidor intager det
obestridda hedersrummet inom julens litterära produktion. Skulle
man däremot som indelningsgrund vid sin klassificering lägga
innehållets vikt och betydelse, så skulle den store Öbackaprofeten riskera
att blifva placerad på ett rum som näppeligen skulle svara mot hans
pretentioner. Ty hans bok står framför allt i enkelhetens tecken.
Hufvudpersonen är enkel, intrigen likaså, kvickheten om möjligt ännu
enklare och filosofien slutligen så rent af otroligt enkel, att man
förgäfves söker ett riktigt epitet för att karaktärisera densamma.
Handlingen rör sig om den gamle potatishandlaren Anders Gobsman och
hans försök att genom en storartad donation till Nationalmuseum
uppnå äran att dekoreras med Vasaorden. För att i någon mån öka
intresset af denna synbarligen äfven i författarens egen mening något
magra handling har han i sin berättelse äfven infört åtskilliga
bipersoner, dels Gobsmans barn, Karl och Jenny, af hvilka den förste
i sin naiva ursprunglighet är ganska roligt tecknad, dels också en
rad andra figurer, hvilka efter allt att döma främst äro afsedda
att göra ett humoristiskt intryck på läsaren; åtminstone synes detta
framgå däraf att författaren försett dem alla med mer eller mindre
besynnerliga namn, såsom Polviander, Tornister Boman, Punkt Bjugger
o. s. v. Möjligt är att det finns läsare som kunna glädjas åt denna
form af skämt; för egen del måste undertecknad emellertid bekänna
att han knappast är i stånd att till fullo uppskatta detsamma. Icke
ens författarens spirituella trick att alltid låta trycka »fina världen»
med spärrad stil kan locka fram mer än på sin höjd ett matt leende,
som är vida skildt från det breda och hjärtliga gapskratt som
författaren antagligen velat framkalla.
Att ingå på en redogörelse för alla de bagateller, som fylla de fyra
hundra sidorna i Jobbarfamiljen Gobsman, vore att på ett otillbörligt
sätt pröfva läsarens tålamod; en eller annan godmodigt smålustig
detalj kan fästa sig i minnet, men det mesta glider förbi och
förflyktigas så snart man lagt boken ifrån sig. Det må vara nog att nämna
några ord om boken som helhet betraktad. Jag kan då icke finna
ett lämpligare sätt att sammanfatta mina intryck af densamma än att
låna några ord ur den anmälan, som Levertin skref då Geijerstam
utgifvit sin långdragna småborgarepopé Lyckliga människor. Med full
förståelse för själfva motivets karaktär framhäfver Levertin, att en
skildring med motiv ur det mest ointressanta af alla samhällslager
för att vara njutbar måste uppbäras af en humor som är märkbar
icke endast för författaren utan äfven för hans läsare. Geijerstam
betraktade sin hjälte, kryddkramhandlaren Karl Anton Hasselqvist,
som en oemotståndligt humoristisk figur, men Levertin var ur stånd
att finna honom annat än oändligt ledsam, och förmodligen har hvar
och en som gjort hans bekantskap i allt väsentligt delat Levertins
åsikt. Detsamma gäller om potatishandlaren Anders Gobsman. På
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
