Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor - Balkankrisen 1876—1878 och 1908—1913
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1870-talets diplomatiska historia en motsvarighet till Sybels berömda
arbete för 1860-talets.
I sina viktigaste och väsentliga partier kunna de nu utgifna
banden karaktäriseras såsom en med utdrag ur aktmaterialet späckad
redogörelse för tillkomsten af den ena af de stora europeiska
maktgrupperingarna. Och jämsides därmed belysas ock de första stadierna
i den utveckling af Frankrikes och Rysslands inbördes förhållande,
som 1891 förde amiral Gervais och han flotta till Kronstadt och
därmed skapade den nuvarande maktbalansen i Europa.
Historien om det tysk-österrikiska förbundets tillkomst är historien
om Österrikes och Rysslands alltmera skärpta makttäflan på
Balkanhalfön och om Tysklands af omständigheterna framtvungna val
emellan sina två gamla vänner från äldre tider. Utförligt skildrar
Wertheimer, huru bakom trekejsarförbundets skyddande mur Bismarck i
Berlin sträfvade att undgå ett oåterkalleligt val mellan Österrike och
Ryssland och i Wien Andrassy att undkomma en sammanstötning
med Petersburg genom att lägga sin Orientpolitik parallell med den
ryska. Krigspaniken 1875 kvarlämnade emellertid en varaktig
misstämning mellan den tyska och den ryska utrikesledningen; under
panslavismens öfverhandtagande inflytande gjorde sig den
rysk-österrikiska motsättningen oemotståndligt gällande, och därmed pressades
Bismarck — såsom han själf på ett utomordentligt sätt skildrat i sina
»Gedanken und Erinnerungen» — att göra sitt val — till förmån
för den tysk-slaviska makten mot den rent slaviska. Under trycket
af den efter Berlinkongressen allt mera tysk-fiendtliga stämningen i
Petersburg opterade Bismarck — efter hårdnackad tvekamp med den
i den preussiska statskonstens gamla traditioner fångne kejsar
Wilhelm — omsider slutgiltigt för Österrike genom den förbundsakt,
hvars undertecknande den 7 okt. 1879 utgjorde Andrassys sluthandling
såsom utrikesminister.
Bredvid denna framställning af den allmänna omläggningen af
konstellationerna i Europa har äfven teckningen af själfva Orientpolitiken
särskildt sedd i ljuset af senare kriser det största intresse. I
vidlyftiga utdrag ur det nu för första gången i sin helhet tillgängliga
aktmaterialet skildras i detalj den utveckling, som öfver Reichstadt,
Budapest och San Stefano ledde till det bosnisk-herzegovinska
ockupationsmandatet på kongressen i Berlin. Vederbörlig relief får därvid
den betydelse Andrassy tillmätte de österrikiska positionerna i
Novibazar för en — närmast såsom kommersiellt tänkt — expansion
i Makedonien hän emot Saloniki. Af stort intresse är slutligen
hvad som meddelas till belysning af den i Berlin valda
ockupationsformen äfvensom de — i sin fullständighet först genom Hanotaux
framdragna — separataftalen med Turkiet. Genom Wertheimers
belysning på dessa punkter klarläggas förutsättningarna för den
Aehrenthalska annexionspolitiken 1908, och därigenom vinnes ock en måttstock
för bedömande af den österrikiska politikens uppgifvande af Novibazar
såsom basen för en stöt fram mot Saloniki.
Häfdatecknarens uppgift är som bekant blott att klargöra »wie es
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
