Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Ur och om 1913 års historiska publikationer. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 137
vis måste tillönskas en skyddad hviloplats i något bibliotek till
framtidens tjänst. Det kan vara en viss risk, att alltför utförliga
sena brefpublikationer fresta en och annan att göra rent hus med
sina papper, för att icke obehöriga nyfikna skola rota i deras
förtroliga hemligheter.
Ett par af de nyaste böckerna hafva rätt nära anslutit sig just till
Life-and-Letters-typen. Om läsaren likväl står tämligen kall inför
ELLEN JOLINS bok om Johan Jolin och hans vänner (Sthlm 1913,
P. A. Norstedt & Söner, kr. 6. 25), är detta icke den pietetsfulla
författarinnans fel. Saken är nog, att trots all välförtjänt sympati, som
den gode och glade Jo. Jo. kan afvinna, äro hvarken han själf eller
hans vänner tillräckligt starka för att så där tagna en och en fånga
någon större uppmärksamhet. Den mest betydande af dem, F. W.
Scholander, har på andra håll och annat sätt gifvit sig själf och
sin bild vida liffullare, här skymtar han blott i sitt älskvärda
hvardagslif. De öfriga skulle man helst sett som medspelande i en större
ensemble såsom exempelvis Idunkretsen under det frejdade
samfundets mäktigaste dagar eller — särskildt för Carl Rydström å
Segersgärde — utvecklingen från sextiotalets liberalism till tullstriden omkring
1890. Teaterlifvet under Oscar I och Karl XV hade kunnat erbjuda
rätt gifvande stoff, men man möter i boken knappast mera än namn
och porträtt (intressanta nog för öfrigt). Däremot har författarinnan
med verklig talang skildrat det gamla förmögna borgarhemmet, där
märkes konstnärsblickens säkra grepp på det direkt åskådade.
En personlighet af betydligt större mått utgör medelpunkten i de
bref och minnen, hvilka blifvit af grefvinnan SIGNE TAUBE »samlade
och sammanbundna» under namnet Gunnar Wennerberg (I, Sthlm
1913, Hugo Geber, kr. 5.75). Det vore säkerligen för en analytiker
rätt svårt att egentligen säga, hvari Wennerbergs storhet låg, kanske
måste man tillhöra hans egen stad för att fatta den. Men där, i
Upsala, skola vi hoppas man alltid senterar hans själf bekännelse, att
midt under arbetet med Stabat Mäter var det »som tittade en satyr
fram mellan tempelpelarne och vinkade mig ut åt Flottsund och
Liljekonvaljholmen». Hvad som ger hans bref deras charm är väl
emellertid, att den glade Glunten äfven var en starkt själfmedveten
viljemänniska. Hade hans bref varit vanliga studentepistlar af det
slag, som vi litet hvar (och Johan Jolin ej undantagen) fabricerat,
så orkade ingen med dem. Men nu, man läser dem med nöje från
första sidan till den sista och behöfver ej ens de roande
pennteckningarna som extra krydda. Kanske är likväl i anslutning till det
ofvan sagda på sin plats en liten maning till utgifvarinnan att icke
låta fortsättningen för mycket svälla ut.
Under rubriken brefsamling vore jag frestad placera äfven den
smakfullt utstyrda kalender Fredrika Bremers bild, som SIGRID
LEIJONHUFVUD och ELLEN KLEMAN utgifvit (Sthlm 1913, P. A. Norstedt &
Söner, kr. 2.25). Boken innehåller åtskilligt af intresse men synes
få sitt främsta värde genom meddelandet af Fredrika Bremers
resebok från 1821 samt af hennes bref till Malla Silfverstolpe. En pro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
