Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Ur och om 1913 års historiska publikationer. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om läsaren godhetsfullt följt mig hit, må han ännu tillåta
noterandet af några arbeten, hvilka publiken torde hufvudsakligen uppskatta
såsom planschverk. Företaget att till svenska språket öfverflytta den
s. k. Ullsteins Weltgeschichte har här förut varit omnämndt, icke utan
reservation, enär vi snarare behöft en af svenska händer utarbetad
världshistoria, låt vara enklare utstyrd, än ett dylikt främst för tysk
publik afsedt praktverk. Med fasthållande af denna reservation får
erkännas, att den senast publicerade delen (Världshistoria, utgifven af
Hans Hildebrand, Harald Hjärne och J. von Pflugk-Harttung,
II, Sthlm 1913, A. B. för spridning af litterära verk, kr. 26,—) visar
arbetet i ett väsentligen förmånligare läge än den förra. Som svensk
hufvudredaktör har nu inträdt professor Harald Hjärne, och det
kunde icke vunnits något namn med större auktoritet eller borgande
för mer skärpta vetenskapliga anspråk. Den tankedigra
sammanfattning af medeltidens historiska innebörd, hvarmed Hjärne inleder den
nya delen, bringar ensam i sin förtätade form så mycket som annars
hela volymer — kanske mera. Att en så sakkunnig forskare som
lektor Nils Höjer fått tillfälle att själfständigt utarbeta afdelningen
om de nordiska folken, bör hälsas med tacksamhet, och de båda
öfversättarna af öfriga afdelningar, fil. dr Erik Hamnström och
docenten Sune Hildebrand, garantera för vederhäftig lösning af
respektive uppgifter. Beträffande den illustrativa utstyrseln måste
anmärkas, att åtskilliga klichéer förefalla väl nötta samt aftrycken
följaktligen matta, samt att tryckets röda färg (spec. i sigillafbildningar)
är ganska otillfredsställande. Meddelandet af facsimilia efter
urkunder är ju uteslutande förtjänstfullt, men hvarför i den bifogade texten
använda rubriken »omskrift»? Det ordet är villsamt och mindre
pregnant än den tekniska termen transskription. Att planscherna
äro särdeles väl valda samt bilda ett slags kulturhistorisk bilderbok
af högt intresse, torde vara så väl kändt, att det icke behöfver
utförligare betonas.
Såsom planschverk få ock inregistreras dels den Sveriges
krigshistoria i bilder, som med text af general Gustaf Björlin börjat
utgifvas af rektor J. W. Påhlman (hittills 2 häften à kr. 2,50), dels
öfversättningen af Samuel Pufendorfs Carl X Gustafs bragder
(öfversatt af G. Hillman, I—III, Sthlm 1913, Wahlström & Widstrand,
kr. 20,—). Pufendorfs framställning är ju en ovärderlig historisk
källa, men åtminstone hvarje forskare går ovillkorligen till det latinska
originalet. Den svenska editionen är icke desto mindre förtjänt af
all heder, då den gör originalets rika skatt af förträffliga och
upplysande kopparstick lätt tillgänglig. Samma heder tillkommer det
först anförda verket, hvilket tagit sig för att sätta i allmänhetens
händer trogna afbildningar af de högst märkliga batalj- och
belägringsstycken, hvilka under vår krigsæra till eftervärldens upplysning
tillkommo, och hvilka nu efter många vidriga öden fått en skyddad
men undangömd tillvaro på åtskilliga gamla slott, enkannerligen
Karlberg.
Carl Hallendorff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
