Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Bidrag till en Wikner-biografi. Af Ivar Norberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 143
af sig själf, att en blifvande undersökning af antydd beskaffenhet
därjämte komme att beröra Wikners härstamning och uppfostran, hans
omgifning och personliga förbindelser, hans studier och slutligen den
skönjbara inverkan, som han själf, direkt eller indirekt, utöfvat på
samtid och eftervärld. Hvarje forskningsbidrag i den här angifna
riktningen skulle helt visst tillmötesgå nutidens berättigade sträfvan
att allt fullare och mera konkret förnimma det djupast mänskliga i
religionens och tänkandets historia.
På tal om det befintliga stoffet till en Wiknermonografi omnämnde
vi behofvet af en vetenskapligt ordnande hand, och det kan icke
förnekas, att det särskildt är vid läsningen af den föreliggande
minnesteckningen och dess supplement, som detta behof synts oss träda i
dagen. Det är icke lätt att finna den plan, som varit bestämmande
vid den inbördes placeringen af här meddelade minnestal, anekdoter,
tidningsnotiser, bref m. m. Redan frånvaron af hvarje slags
innehållsregister bidrager till intrycket af någonting fragmentariskt och
tillfälligt. Men vi böra samtidigt bekänna, att den påpekade bristen
knappast nämnvärdt minskar det utbyte, som böckerna dock hafva
att skänka. Det framlagda materialet är nämligen delvis sådant, och
den skildrade personligheten är alltigenom af den ädla och
fängslande art, att man icke lägger från sig dessa minnesblad utan att
hafva erfarit en verklig behållning.
Den i början omtalade religiösa synpunkten har ingalunda förlänat
skildringen någon pietistiskt exklusiv anstrykning. Någonting dylikt vore
ju också knappast tänkbart, då det är fråga om en sådan människa
som Wikner, hos hvilken den humana och estetiska bildningen, den
friska humorn och det studentikosa kamratsinnet alltid voro i hög
grad framträdande. Ett bref, som gifver ett både utförligt och
allvarligt svar på den frågan, huruvida han vore »den kristne filosofen»,
afslutar Wikner med dessa betecknande ord: »För öfrigt är jag en
sannskyldig hvardagsmänniska, som talar om väder och vind, regn
och halka och, när jag är frisk, gärna deltager i harmlöst skratt och
munterhet». Att Wikner själf besuttit en ovanlig färdighet att genom
kvicka tal och infall väcka munterheten till lif, därom kunna hans
samtida berätta åtskilliga historier, och »en tacksam vän» har här
lämnat oss många prof på den verkligt befriande humor, hvarmed
Wikner, icke minst mot slutet af sitt lif, förmådde betrakta både
motgångar och glädjeämnen. Till en icke ringa del torde hans
förmåga i den vägen ha berott på den själens djupgående harmoni,
hvartill hans inre utvecklingskamp småningom fört honom.
Det sammanhänger utan tvifvel med föremålets starkt
individualistiska kynne, att en skildring sådan som denna icke kan ägna så
mycken uppmärksamhet åt olika andliga strömningar och
meningsbrytningar i de tidsskeden, som beröras. Wikner lefde ju själf under
sina mannaår i en tanke- och känslovärd, som visserligen icke
innebar eller medförde praktisk isolering, men som ändå höll honom
tämligen fjärran från dagens strider inom och utom det akademiska
lägret. Desto intressantare är det emellertid att lära känna ett par
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
