Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor - Engelskt och svenskt kungadöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Buckingham Palace och Downing Street i London». Om det radikala
partiorganet Daily News’ senaste ledare om krisen i Sverige
skrifver den svenske korrespondenten rent ut, att den visserligen
»handlar om Sverige», men icke dess mindre »är skrifven med direkt adress
till dem det vederbör i England». Detta afslöjande har ju sitt värde
för belysningen af den »utomstående opartiskhet» man ibland vill
tillmäta dylika utländska uttalanden om svenska förhållanden.
Hvad åter angår uppfattningen om kungadömets själfständiga plats
i engelsk statsrätt, så är den — som ofvan antyddes — ej affärdad
med några lösryckta citat från Todd eller Lowell. Äfven på detta
område drabba andarna esomoftast samman och tukta hvarandra i
England, och i en artikel med titeln The Kingship i februarihäftet
af den nystartade kvartalstidskriften The Candid går utgifvaren, den
gamle parlamentarikern och folkrättsspecialisten Thomas Gibson Bowles,
skarpt till rätta med förnekarne af den engelske konungens vetorätt
och af hans personliga pröfningsrätt öfverhufvud.
Författaren, som väl närmast bort anses som partilös vilde, sedan
han först lämnat det konservativa och därefter det liberala partiet,
citerar om vetot en passus hos Todd (från 1867), att det visserligen
ej utöfvats sedan början af 1700-talet, men att »dess fortsatta existens
är otvifvelaktig och omständigheter när som hälst kunna uppstå, som
skulle berättiga konungen att tillgripa det». Detta veto är, utreder han,
liksom konungens prerogativ öfver hufvud, »en af författningens sista
resurser», nästan okändt och förgätet, så länge andra garantier verka,
»men om de alla svikit, finnes intet kvar i författningen utom det
kungliga prerogativet. Det är själfva ankaret; går det till botten, så
är allt förloradt».
På ett lifligt och åskådligt sätt uppvisar Gibson Bowles, hurusom
under 200 år de ledande ministrarna i tur och ordning inkräktat
på konungens maktbefogenhet. Att lämna honom maktens sken utan
dess verklighet har varit deras syfte. »Klädande sig i frihetens
glänsande dräkt, har ministern genom successiva sluga manövrer och
djärfva usurpationer uppstigit till en betydelse så öfverskuggande
konungens, att han själf i hemlighet kommit att tro och hans
partivänner att öppet och djärft förklara, att han i själfva verket är
Englands konung och den tituläre konungen ej annat än hans redskap,
i allt bunden att lyda hans ingifvelser». Kabinettsinstitutionen har
varit det förnämsta medlet, det gamla ansvariga rådets förvandling
till en tom form ett annat. »Kabinettet åtnjuter konungens fulla
förtroende, men konungen åtnjuter aldrig kabinettets fulla förtroende.»
Man har på sista tiden t. o. m. förklarat konungen »förpliktad att
handla efter ministrarnas råd, vare sig han finner detta godt eller
dåligt och hvilka följderna än månde blifva, huru medveten han än
är om att dessa följder måste bli olycksdigra». Detta styrkes med en
del intressanta citat från tal af Asquith och dennes kolleger, hvari
inskärpts, att det kungliga vetot, »en verksam och mäktig fiende till folkets
rättigheter, bokstafligen är lika dödt som drottning Anna» (hvilken
senast använde det) och att om monarkien »öfverger sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
