Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Två kyrkor. Saltsjöbadskyrkan och Engelbrektskyrkan. Af Arvid Bæckström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ KYRKOR 185
oftast), ter den sig ståtlig bland barrträden uppe på höjden (se fig.).
Den mångsidiga korbyggnaden med sina genombrutna sträfpelare
och lilla lanternin aftecknar sig helt mot högkyrkans östvägg med
dess förhöjda gafvelforn. Till vänster därom den höga, kraftiga
tornkroppen, som reser sig öfver det Wallenbergska grafhvalfvet,
ren, enkel, massiv, endast perforerad af de höga, kopplade
öppningarna för klockljuden. Denna tornkropp har fått en kanske
allt för rik och öfverarbetad hätta satt på sin flärd fria resning
— tornet i sin helhet har öfver sig något af en förstorad
altar-skåpsfial. Vacker och lyckad är den lugna och spensliga
öfvergången från fyrsidingen till den brant stupande, tegeltäckta
okto-gonen med dess hastiga något tvära aftrubbning uppåt. För att i
någon mån balansera upp östpartiets rikedom på former och
konturer på högra sidan har — fortfarande från öster sedt —
till vänster om kampanilen uppe på grafhvalfsportikens ryggås
placerats en nedtill genombruten, hög och smäcker takryttare
med en rörlig, men spröd kontur.
Vid inträdet i kyrkan genom Milles’ innehållsrika bronsportar
och genom förrummet i väster är första intrycket, medan man
ännu har kyrkans utanskrift »Uppenbarelsekyrkan» ljudande i
minnet: prakt och åter prakt, prakt i ett litet enhetligt lätt
öfver-skådligt rum, juvelskrinets prakt, prakt som i en uppenbarelse.
Man famlar, som alltid inför något plötsligt nytt, först efter en
eller annan association såsom ledstång in i det nya för att ej
tumla handlöst in däri. Och reseminnen dyka upp, ett för
kanske tillbaks till det lilla Arenakapellet i Padua med dess
dyrbara tunnhvalf, rundbågiga östvägg och trånga kor, ett annat
kanske till en liten underbar kyrka vid en Venedig-kanal: S.
Maria dei Miracoli med dess enskeppiga tunnhvalf, upphöjda
presbyterium och korkupol och med dess ödslande utstyrsel af
brokig marmor och skulptur. Ett tredje minne dyker kanske
upp i form af slottskapellet i Palermo, Capella Palatina, med
dess byzantinskt rika och öfverdådiga utsmyckning. En sen
anförvant till denna gemensamma typ, de små rika kyrkorna
och kapellen, är den bobergska Uppenbarelsekyrkans interiör.
Men då man hämtat sig från det första öfverväldigande
intrycket af guld, marmor och ravennatiskt blänkande mosaik
och fördjupar sig i studier af detaljerna, återföres man så
småningom till Sverige, till svensk konst och till 1900-talet.
Kyrkan sönderfaller till sin inre rymd egentligen blott i tre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
