Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Utrikespolitisk öfversikt — Stormaktslägren — Ulsterfrågan — Förenta staterna och Mexiko. Af Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1913 års mexikanska februari-revolution att erkänna den
»blodstänkte» Victoriano Huerta som rättmätig president, alldeles som
presidenten Grant efter 1875 års omhvälfning i Mexiko hela 16
månader undandrog den lika blodstänkte Porfirio Diaz
erkännande från U, S. A. Den uppriktigaste moraliska indignation
hos Wilson samverkade här med oljetrustens önskan att på
Mexikos presidentstol se en man, som ej alltför mycket
gynnade den europeiska konkurrensen om oljefältskoncessionerna
i landet. Därpå följde ett års politik af s. k. »vaksam väntan»
(watchful waiting). Huerta skulle moraliskt bojkottas och
ekonomiskt utsvältas. »Den moraliska styrkans ihärdiga tryck
skall snart nedbryta stolthetens och fördomarnas murar»,
heter det i Wilsons augustibudskap i fjol till kongressen.
Metoden visade sig emellertid för långsam i sina verkningar. Det
blef allt svårare att med Monroedoktrinen afvisa europeiska
makters klagomål öfver de täta öfvergreppen mot deras i
Mexiko bosatta undersåtars lif och egendom. Huertas motparter,
de s. k. »konstitutionalisterna», som gynnades genom
vapenutförselförbudets upphäfvande, befunnos dessutom i sin ordning
alltför »blodstänkta» för att passa till skyddslingar åt en stat,
som enligt Bryans försäkran representerar »den högsta
moraliska faktorn i världens framåtskridande» och hvars historia
enligt samma auktoritet »är liksom den rättfärdiges väg, lik det
strålande ljus, som skiner klarare och klarare intill
fullkomningens dag». Något måste göras, om den mexikanska anarkien
ej skulle bli kronisk. Två vägar voro då öppna: antingen att
följa Europas föredöme, acceptera Huerta som en blifvande ny
Diaz och låta honom med traditionella mexikanska
blodsmetoder ostörd »återställa ordningen» eller att i någon form
intervenera. Wilson och Bryan valde — med saluteringstvisten i
Tampico till förevändning — den senare utvägen, som emellertid
visade sig leda till ett mellantillstånd mellan fred och krig ej
blott med Huerta, utan äfven med det mexikanska folket. Det
är därur som den sydamerikanska interventionen nu vill rädda
både U. S. A. och Mexiko, naturligtvis ej endast af osjälfvisk
fredskärlek. Samtidigt åsyftar nämligen denna intervention helt
visst att, i själfförsvar mot befaradt framtida förmynderskap
från U. S. A., omskapa Monroedoktrinen och den
Panamerikanska gemensamhetstanken till något annat än hvad de
hittills mestadels tenderat att blifva: redskap allenast för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
