Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Kan en kristen med godt samvete deltaga i sitt lands försvar? Af August Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 AUGUST JOHANSSON
utgångspunkt det bestämda nej, med hvilken den besvaras af
de kristna s. k. försvarsnihilisterna. Det är, såvidt jag har
kunnat finna, hufvudsakligen med tre skäl som dessa bruka
motivera sitt nej. Först: en kristen får inte göra skillnad mellan
olika slag af människor utan skall älska alla lika, har
följaktligen heller ingen rätt att ta sitt eget lands och folks parti
gentemot andra länder och folk. För det andra: en kristen får inte
använda våld. För det tredje: en kristen behöfver inte använda
våld, ty Gud skyddar honom.
Ordalagen kunna ju växla, men jag tror mig härmed ha
riktigt återgifvit hufvudtankarna i den kristna försvarsnihilismen.
Dessa olika tankar hänga nära tillsammans med hvarandra,
men vid granskningen tillåter jag mig för öfverskådlighetens
skull ta dem hvar för sig.
En kristen skall älska alla människor lika, menar man. »Du
skall älska din nästa såsom dig själf», heter det ju; där talas
inte om olika slag eller grader af kärlek. Och hvad särskildt
angår det slags olikhet mellan människor, som ligger i
skillnaden mellan olika folk, hänvisar man till liknelsen om den
barmhärtige samariten. Där låter ju Jesus samariten hjälpa israeliten
utan en tanke på att de hörde till två olika folk, som hatade
och afskydde hvarandra. Och liksom i denna liknelse, så visar
Jesus också för öfrigt i ord och gärning, att han är höjd öfver
sin tids och sitt folks nationella begränsning. Bland judarna
på Jesu tid sjöd det af hat mot romarna, som förtryckte dem.
Aldrig visar sig Jesus på något sätt dela den känslan. Han
botar den romerske höfvitsmannens sjuke tjänare lika väl som
sjuka af sitt eget folk; han umgås förtroligt med publikanerna,
som visserligen inte voro romare men stodo i romersk tjänst
och därför föraktades af sina judiska landsmän; han säger:
»Gifven kejsaren» — märk väl, den romerske kejsaren — »hvad
kejsaren tillhör!» Och lika litet som han delar sitt folks
fördom mot romarna, lika litet delar han samma känsla mot
samariterna. Vi ha redan hört, hur han i en af sina liknelser
framställer en samarit som ett föredöme för israeliterna; och
vi minnas ju, hur han själf på en af sina vandringar inte bara
tog vägen genom samariternas land, som judarna eljest om
möjligt undveko, utan t. o. m. stannade där några dagar och
förkunnade evangelium.
Så resonerar man. Är nu resonemanget riktigt? Låt oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
