Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Svensk och skandinavisk utrikespolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»trupperna å ömse sidor kunde användas under likartade former och
för likartade uppgifter» och därmed också mindre ensidigt än nu
skulle vara fallet fördelarna af ett försvarsförbund läggas på den
mera utsatta partens sida och prestationerna på den andras. Dr
Ibsens skarpa framhållande af en genomgripande försvarsreforms
nödvändighet och särskildt nödvändigheten af öfningstidens utsträckning
åtminstone till ett år både i Sverige och Norge höra gifvetvis till
de värdefullaste punkterna i hans föredrag; det egendomliga ligger
blott däri, att han icke synes vilja sätta detta kraf som en
nödvändig betingelse för sin allianstankes utförbarhet.
Dr Ibsens sats att en militär samverkan mellan Sverige och Norge
under vissa förhållanden med nödvändighet förutsätter långt i förväg
ingångna alliansaftal, har icke fått stå oemotsagd. Så t. ex. har den
nuvarande norska regeringens organ »Norske Intelligenssedler» förnekat
dess riktighet, och det synes finnas ganska goda skäl för dess ståndpunkt.
Äfven en annan svårighet: nödvändigheten af att de båda länderna,
en gång förbundna, föra sin utrikespolitik efter parallella linjer, har
dr Ibsen själf vidrört, ehuruväl hans i början af föredraget gifna
återblick på unionsupplösningens närmaste förhistoria just icke antyder,
att han haft öga för att här låg det från utrikespolitisk synpunkt
starkaste skälet för den svenska ståndpunkten i unionsfrågan. Och
här möter oss fortfarande en af det svensk-norska samförståndets
»nécessités permanentes». Ett alliansaftal mellan Sverige och Norge
är otänkbart, såvida däri ej skapas garantier för att det starkare
landet erhåller tillbörligt inflytande på riktningen af de parallella
banorna för de båda ländernas utrikespolitik, i den mån casus foederis
kan däraf beröras. Efter unionstidens erfarenheter vill det en
mycket ljus optimism till för att tro, att den frågan skulle bli lätt att lösa.
I detta sammanhang bör kanske tilläggas en sak, som dr Ibsen
för öfrigt väl insett och som professor Hjärne nyligen på ett
förträffligt sätt utvecklat — nämligen att ett af de första offren på
allianspolitikens altare tvifvelsutan måste bli 1907 års en gång så
beprisade integritetstraktat. Ty att Sverige skulle åtaga sig att vid
behof bistå Norge mot en af garanterna af dess integritet, det är
väl ändå en alltför invecklad situation äfven i vår på diplomatiska
farser tämligen blaserade tid.
Öfverhufvud må man väl fråga, om ett effektivt försök till
allianstankens genomförande nu verkligen skulle befordra den goda
grannsämja och det samförstånd mellan Sverige och Norge, som naturen
själf synes anvisa, men hvaraf de båda ländernas häfder visa
tämligen sparsamma spår. En lojal sträfvan att utjämna de tvister, som
föreligga eller kunna uppstå mellan de båda länderna, en
förtroendefull samverkan — utan utställande af några växlar på lång sikt —
till skydd för gemensamma intressen, när så lämpligen ske kan, och
sist men icke minst ett energiskt och planmässigt utbyggande af båda
ländernas försvarsväsen synes vara ett tillräckligt omfattande program
för ögonblicket. Att finna former, som motsvara de kraf som
framtiden kan komma att ställa, må lämnas åt framtiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
