Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Den svenska kulturen i Finland. Af Per Olof von Törne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338 PER OLOF VON TÖRNE
gift och den hänförelse som nyss besjälat dem. Dessa
synpunkter ha dock icke godtagits af en kritiker, doc. G. Castrén,
som i tidskriften Nya Argus gjort gällande, att den omtalade
pessimismen redan förefanns på nittiotalet och sedan dess
endast kontinuerligt fortsatts. För en som, visserligen blott under
en termin, tillhört nittiotalets studentungdom och tidigare
därför endast kunnat uppfånga oklara skymtar af densamma
förefaller en dylik förklaring likväl icke tillfyllestgörande. Ty i
sitt sätt att vara präglades det nämnda årtiondets svenska
studenter ur de bildade hemmen i Finland ogensägligen af ett
gudomligt öfvermod, som föga hade med pessimism gemensamt.
Detta hindrar ju dock icke, att en mindre optimistisk lifssyn,
rätt naturlig i ett land så beskaffadt som vårt redan på
nittiotalet visade sig vara, kunde grundläggas äfven hos dem som
då voro unga. Men till en sådan sinnesriktning bidrogo väl
ock de just då mycket starka påverkningarna af den litterära
åttiotalsradikalismen, hvilken i yngre kretsar framkallade en
kritisk lifssyn åtföljd af ett låt så vara i begynnelsen friskt
begär att kritisera allt och alla. Denna litterära radikalism gick
vår allmänhet i blodet långt mer, skulle jag tro, än den i
Sverige. Den har ingått i vårt skaplynne till den grad, att vi i
våra hvardagliga omdömen om saker och ting än i dag äro
hänsynslöst radikala, oaktadt endast få medvetet bekänna sig
till den doktrinära radikalismen i politiska och sociala frågor.
Men en lifssyn, som yttrar sig i en jargon att kritisera och
häckla, leder lätt till skepticism och negativitet och bär därför
i sig pessimismens frö. En viss disposition till pessimism har
alltså länge nog funnits hos oss, och det synes vara skäl att
samtidigt med ett konstaterande häraf peka på den ytterliga
intellektualism som allt sedan åttiotalsradikalismens dar hört
till den finländskt-svenska allmänhetens andliga läggning. Den
sticker af mot det i Sverige uppvuxna släktets sundare
oberördhet, och den synes dessutom vara på väg att förlora mark bland
dem som nu äro unga i Finland.
Enklast synes den omordade pessimismen kunna förklaras
ur den nedslagenhet som naturnödvändigt grep de
svensksinnade under åren efter 1906. Känslan af de många positioner
som förlorats, medvetandet af att många vägar till verksamhet
tillslutits eller försvårats — från år 1903 infördes finskan som
hufvudspråk i det ena efter det andra af de högre äm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
