Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor - Urladdningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
historiskt konstateradt, att han — alla sin ungdoms krigiska
kraftord till trots — uppriktigt och ärligt velat fullfölja sin
härskaregärning som »fredskejsare» samt att han förut gång efter annan gjort
den europeiska fredens bevarande ovärderliga tjänster, vittnande om
äktheten af hans fredsvilja. Hvad åter de båda ryska diplomaterna
angår, så är det nog lika oemotsägligt fastslaget, att deras
verksamhet haft synnerligen stor betydelse vid tillskapandet af den politiska
atmosfär, som föregick och förberedde den stora urladdningen.
Isvolskij har först som utrikesminister och sedermera som rysk
ambassadör i Paris mer än mången annan bidragit att gifva det
ursprungligen defensivt tänkta tvåmaktsförbundet en mot
Tyskland-Österrike riktad, allt tydligare framträdande offensiv innebörd.
Därvid torde han, när det gällde Englands mer eller mindre motvilliga
anslutning till denna nya kombination, ha kunnat påräkna verksamt
understöd af den »Edwardinska» riktningens främste målsman inom
brittisk diplomati, engelske ambassadören i Paris, sir Francis Bertie,
konung Edward VII:s intime vän och fullföljaren af den
»inringningspolitik» mot Tyskland, som i »Edward the Peacemaker» hade en så
smidig och ihärdig målsman. Syftet var att genom ententer,
rustningar, ryska strategiska järnvägar, brittiska flottbyggnader,
uppbjudning af Italien till för allianssammanlefnaden allt farligare
»extraturer» o. s. v. småningom kring Tyskland åstadkomma en järnring, som
skulle omöjliggöra fullföljandet af dess »Weltpolitik» och en gång,
när tillfället blefve lägligare, nödga till ett val mellan politisk vanmakt
eller krig under ogynnsamma konjunkturer mot den krets af
»världsfredens» och »den europeiska jämnviktens» vårdare man under tiden
lyckats åstadkomma. Balkanförhållandenas ytterligare tilltrassling i
samband med 1908 års ungturkiska statshvälfning rubbade dessa
ententecirklar, och den bosniska krisen fann Tyskland-Österrikes
fiender oförberedda att redan då upptaga den stora kraftmätningen,
hvilken man kanske helst skulle ha önskat försiggå i mindre grofva
former än vapenskiftets. Sedan underlättade dels grefve Aehrenthals
bosniska kupp och dels den ryska »panslavistiska»
Balkanförbundspolitiken utbrottet af de nationalistiska eröfringskrigen på
Balkanhalfön, som dock — väsentligen genom fredsbefrämjande
engelsk-tysk samverkan — kunde lokaliseras. Ofvan antydda
stormaktsmotsatser framträdde emellertid under diplomaternas
lokaliseringsbemödanden med sådan styrka, att »Europas enhet» och »Europas
vanmakt» ibland syntes vara synonyma begrepp. Det hela
tilltrasslades ytterligare genom upptäckten af att de kristna Balkanstaterna
ägde militärisk styrka nog att under skicklig ledning spela en
själfständig politisk roll och ej längre kunde med säkerhet beräknas
förbli nöjda med ställningen som stormakternas protegéer och redskap.
Midt i all denna förvirring kom så mordet i Sarajevo och
därmed tillspetsningen af Österrike-Ungerns våren 1909 och våren 1913
med yttersta nöd uppskofsvägen utjämnade konflikt med Serbien.
I Wien grep man till skarpt nödvärn mot den storserbiska
propagandan såsom den farligaste af de många undermineringsmedlen mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
