Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Valutgången och Staaff parlamentarismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 441
landtman kring Carl Carlsson Bonde som nominell chef. Januari
1900 åvägabragtes under Sixten von Friesens och Daniel Perssons i
Tallberg synliga ledning föreningen af bägge grupperna till liberala
samlingspartiet, då omkring 80 man starkt samt med rösträttsfrågan
som egentlig plattform, ^7id följande val gick partiet raskt framåt
tack vare arbetarrösterna samt nådde med valkampanjen 1908 sin
kulmen af 104 man, bredvid hvilka stod en kår af 35 allierade
socialdemokrater. Sedan rösträttsfrågan lösts, var partiets egentliga
samlingspunkt oppositionen mot ministären Lindman, lösensordet
därför andrakammarparlamentarism samt det stora lockbetet till
valmännen inskränkning af försvarsutgifterna. Trots allt bragte 1911 års
val en begynnande nedgång •— till 101 — men denna bortskymdes
genom socialdemokraternas vinst af ett trettiotal platser. Och så kunde
Karl Staaff inaugurera sin parlamentariska regim.
Det får fasthållas, att det parlamentariska krafvet, i dess från
valkampanjen 1911 kända skarpa utformning, var ett partitaktiskt grepp
med syfte att ge formellt stöd för anspråken efter regeringsmakten.
Mot fordran på betydande hänsyn vid ministärbildande till
representationens sammansättning fanns redan sedan gammalt ingen
opposition; nyheten nu var, att ett bestämdt parti med stolta låter kräfde
makten och förklarade sig kapabelt att bära dennas ansvar. Den
val-exercerade vänsterpressen understödde enstämmigt detta maktkraf,
utläggande de sammanräknade vänsterrösterna vid valen som i främsta
rummet afgifna till Staaffparlamentarismens förmån. Mot den
uppfattning, som sålunda bibragts allmänheten, var för tillfället intet
framgångsrikt motstånd tänkbart. Försvarsfrågans dåvarande läge,
nödvändigheten af en snar, fullständig försvarsreform, gjorde, att de allvarliga
betänkligheterna mot ett dylikt parlamentariskt experiments förenlighet
med vårt statsskick måste vika. Ett godtagande af de Staaffska
styrelsemaximerna innebar detta själfklart icke, utan allt måste bero på,
huru experimentet höll profvet, d. v. s. om det visade sig motsvara
rikets behof af en kraftig regering genom att till dennas förfogande
ställa en pålitlig och kraftig majoritet inom riksdagen eller
åtminstone inom andra kammaren.
Bortsedt från åtskilliga andra erfarenheter under riksdagarna 1912
och 1913, är det ju numera kändt, att för dessa sista års
hufvudange-lägenhet, försvarsfrågan, svek StaafTparlamentarismen i det afgörande
profvet. Hade vederbörande velat nöja sig med gamla svenska
riksdags- och styrelsetraditioner, så hade ju? tack vare de
omvändelsetillfällen, som försvarsberedningarna erbjödo, en majoritet kunnat
åvägabringas af en del liberaler jämte högern. Men den ortodoxa
parlamentarismen kräfde samverkan åt vänster, och denna stod inte för
försvarsfrågans räkning att få efter 1911 års oförsiktiga vallöften.
Agitationen återverkade på sina ledare, och man körde fast i den
ohållbara positionen, att landets främsta reella angelägenhet skulle
hejdas af hänsyn till ett politiskt slagord, en agitationsfras, hvars
egentliga innebörd blott och bart var att gifva skenbar hemul åt de
liberala höfdingarnes maktanspråk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
