Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Nationalitet och kultur. Af Edv. Lehmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472 EDV. LEHMANN
man krampaktigt håller fast vid, eller en obruten historisk linje?
Är det anpassning efter omgifningarna enligt Darwins teori?
Är det stolthet och ära, eller kanske rent af vana och
envishet, som här kommer människorna att hålla på sitt eget? Det
är kärlek till fosterlandet, lyder svaret. Men hvad är då kärlek?
Jå, hvarför blir man förälskad? Är det blott ett infall eller
en nyck, att just denna flicka är annorlunda än andra, bättre
än andra, den enda? Är det öfver hufvud taget en nyck, att
man förälskar sig, är det något man lika gärna kunde låta bli
— eller kunde man åtminstone icke låta bli att gifta sig?
Man vet, att detta blott lyckas ett fåtal män. Naturen narrar
oss in i äktenskapet, som Hegel sade — om det icke går till
på bättre sätt. Släktviljan bjuder det i alla fall, ty släktet vill
lefva, och under det vi tro, att vi handla på egen hand, är det
en starkare, som tager oss i nacken. Det är solljuset, som
bryter sig i prismat, det allmänna, som spelar genom den
enskilde.
En människa, som älskar sitt fosterland, befinner sig i en
liknande ställning. Det är något, som vill häfda sig genom
denna hennes känsla, ett värde, som vill bevaras och som med
hennes tillhjälp gör sig hördt.
Notabene, om det är en riktig fosterlandskänsla, som
besjälar denna människa. Det finns ju nämligen också en
patriotism, som icke är på sin plats. Det är lokalpatriotismen, blotta
fasthängandet vid stället eller stammen. Det fanns i Grekland
stater, icke större än svenska skärgårdsöar, hvilkas medborgare
kämpade för sitt bo som dråpliga patrioter. Renässansens
Italien var en mosaik af brokiga landremsor; och Tyskland
erbjöd samma skådespel före 1870 — vid en tidigare tidpunkt,
före folkresningen under Napoleon, ett ännu mera förvirradt
och förtvifladt. Det var vid sistnämnda tillfälle tyskarna lärde
sig, att de hade ett fosterland, som hette Tyskland. Och dock
var detta medvetande fullt tillstädes blott hos de bildade; ty
allmogemän från Hessen och Bayern fortsatte ännu länge att
betrakta hvarandra som främmande och detta med all erforderlig
ringaktning och fientlighet. Ruckert har i en något ansträngd
dikt skildrat, hur två sådana lokalpatrioter först fmna
hvarandra som landsmän i det gemensamma tyska fosterlandet, då
de ligga blödande på valplatsen; men Bismarck har realiserat
denna tanke, då han lät alla tyskar blöda på samma valplats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
