Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 8
- »En gengångare». Genmäle af Alban Keyser och svar af Redaktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»EN GENGÅNGARE»
Med anledning af uppsatsen med denna titel i afd. Dagens Frågor i senaste
häfte har redaktionen ansett sig böra bereda plats för följande genmäle:
Anmälaren inrangerar strax i början bland andra Mac Culloch, Herb. Spencer
och J. Novicow i raden af »förflackade franska popularisatorer af idéer, som
de endast delvis förstått». Omdömet »förflackade popularisatorer» hör till det
slags tyckes-omdömen, som lika litet kunna vederläggas som bevisas; att
rubricera Mac Gulloch, Spencer och Novicow som »franska» är däremot ett
uppenbart misstag (det beror väl antagligen på slarf), tämligen likgiltigt i och för
sig, men af en viss symptomatisk betydelse för anmälarens sakliga grundlighet.
Nationalekonomien, säger anmälaren längre fram, talar »i all anspråkslöshet»
(vetenskapen kan icke vara anspråkslös, men vetenskapsmannen kan det) om
de faktiska behofven och medlen för deras täckande, men inlåter sig alldeles
icke på den metafysiska frågan, om behofstäckningen skapar lycka». Läsaren
bibringas här den föreställningen, att »Arbetet, samhället och socialismen»
inlåter sig på lyckobegreppets metafysiska sida, antaget nu att det har en sådan.
Men på den sidan af saken inlåter sig det ifrågavarande arbetet alls icke. Om
jag t. ex. lider af tandvärk, men blir befriad från denna plåga, blir jag då
(»ceteris paribus») lyckligare. På samma sätt gör hvarje förnuftig
samhällsreform — »ceteris paribus» — individerna lyckligare, utan att därmed den
metafysiska frågan om en absolut lycka (för öfrigt ett otänkbart begrepp) alls
beröres. Det är mig visserligen icke obekant, att all sträfvan efter
människolycka inom vissa nyare halffilosofiska riktningar (som snart icke ens längre äga
nyhetens behag) förkastas som omodärna utslag af »materialistisk vulgärfilosofi».
Så mycket mera har det gladt mig att se, att åtminstone den ene af Svensk
Tidskrifts utgifvare icke står främmande för all välfärdsfilosofi, då han i
artikeln »England» skrifver: »Hvarje folk, som är värdt att lefva, väljer i ett
sådant ögonblick» ( = det närvarande världspolitiska läget) »efter hvad dess
egen välfärd kräfver».
Liksom lyckan kan göras till föremål för de mest halsbrytande ordjonglerier,
så ock »naturen». Jag vet t. ex. utmärkt väl, att i en viss mening allt varande
är natur (se bl. a. J. St. Mill: Om naturen), och detta alldeles oberoende af
all tro på »naturens felfrihet»; men detta hindrar icke, att man i allmänna
språkbruket alltjämt skiljer mellan »naturlig» och »onaturlig». För denna
skillnad har i »Arbetet, samhället och socialismen» noggrant redogjorts, men
då anmälaren tyckes ha förbigått detta, vill jag här anföra ett exempel. Då
vandrande lamas i Tibet förflytta sig långa sträckor genom att förena
händerna framför pannan, falla ned på knä och sedan rak långa på vägen, med
armarna utsträckta framför sig, göra ett märke i vägen, resa sig, gå fram till
märket och falla åter ned på samma sätt undan för undan (Sven Hedin:
Transhimalaya), så kan man säga, att de i en viss mening färdas på ett naturligt
sätt, men enligt gängse språkbruk och såsom människor betraktade förflytta
sig onaturligt, ty de våldföra sig på människans grundlag, som är icke
allenast att lefva, utan att lefva i öfverensstämmelse med sitt väsendes natur.
Anmälaren har äfven förbigått bevisen (med undantag af dem, som
framställas i samband med frågan om »äktenskapet») för att den nuvarande olikheten
i förmögenhetsvillkor mellan den rike och den fattige, långt ifrån att vara en
följd af friheten i förvärf och arbete, tvärtom nästan uteslutande har sin grund
i våldet och förtrycket. Förutom på flera andra ställen kunna dessa bevis
återfinnas i kapitlet »Beskattningen inom det hittillsvarande samhället.
Handelstraktater». Han afslutar artikeln med dessa ord: »Redan en ganska
anspråkslös kännedom om den nyare litteraturen i den vetenskap, hvars räckvidd
han så starkt öfverskattat, skulle ha kunnat rädda från de flesta misstagen i
boken. Men det är möjligt, att den då förblifvit outgifven.»
Det hade varit mera lärorikt för mig och för Svensk Tidskrifts läsare samt
uppväckt större förtroende till anmälarens kapacitet, om han i stället för de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:20:01 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1914/0609.html
