Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 LITTERATUR
journalisten och kritikern Erik Sjöberg — presenterad under den
afskräckande rubriken »en af sekelskiftets unga förhoppningsfulla
Upsala-esteter» — hvarefter det hela får sin syntes i en episod, som
säkerligen verkar öfverraskande nog på de flesta läsare: en demonstration
för den kvinnliga rösträtten. Åsynen af de med fanor och ståndar
framtågande damerna, som enats af formeln Rösträtt för kvinnor,
verkar så starkt på Gertrud, att hon i ett ögonblick förstår sin
kallelse och vinner klarhet i de frågor som kämpa i hennes inre. Hur
detta påverkar hennes yttre handlingssätt, få vi emellertid aldrig veta
af det goda skäl att boken tar slut; den med fantasi utrustade
läsaren får fullända Gertruds historia alldeles efter eget behag.
Det torde redan af denna flyktiga innehållsöfversikt hafva blifvit
klart, hvari den största konstnärliga svagheten i fru Kleens arbete
ligger. Släktens kvinnor är icke en verklig berättelse, det är en rad
af strödda situationsbilder och episoder, hvilka följa hvarandra
tämligen godtyckligt och utan egentligt inre sammanhang. Motiv kastas
fram utan att fullföljas, personer glida förbi utan att vi få veta
hvarifrån de komma eller hvart de taga vägen, händelser passera utan
att vi lära känna deras konsekvenser.
Detta ologiska kompositionssätt återverkar äfven på läsarens
intryck af arbetets tendens. Tendens i böcker skrifna af damer är nu
en gång för alla en farlig sak. Man erinrar sig därvid en liten vers
af den vise Goethe, som rymmer mycken sanning:
Was die Weiber lieben und hassen,
Das wollen wir ihnen gelteii lassen:
Wenii sic aber urteilen und meinen,
Da will’s of t wunderbar erscheinen.
Fru Kleen, hur intelligent hon är, kan ej alldeles jäfva denna
uppfattning. Det har synbarligen varit hennes mening att framställa
ifrågavarande släkthistoria som eit i viss mån typiskt och allmängiltigt
fall, men detta har knappast lyckats henne. Man kan af berättelsen
om familjen Ekesparres öden icke rimligtvis draga några definitiva
och allmänna slutsatser angående förhållandet mellan man och kvinna
och ännu mindre däraf fmna anledning att ansluta sig till krafvet på
genomförande af kvinnlig rösträtt, om man förut af andra skäl ställt
sig afvisande eller misstrogen mot detsamma. Om Brite-Charlotte
Ekespärre och åtskilliga andra af hennes släkt ha haft föga lycka i
sina äktenskap, så är detta i och för sig beklagligt, men att däraf
draga några praktiskt-politiska konsekvenser s}^nes äfventyrligt; ej
heller kunna den gamla fru Kerstin Oldekops administrativa talanger
och affärsskicklighet skäligen föranleda någon att ändra sin åsikt om
kvinnans allmänna lämplighet i praktiska värf. Därvidlag ber
åtminstone den som skrifver dessa rader att allt fortfarande, intill dess
starkare bevisning i frågan föreligger, få fasthålla vid den mening
som den världserfarne Christen Storck uttalar i Peder Paars:
Man har Historier, man vise kand paa Prent,
Ät sielden lykkelig er Qvinde-Regiment.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
