Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Svenska kyrkoorganisationens historiska egenart. Af Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA KYRKOORGANISATIONENS HISTORISKA EGENART 175
pryda Upsala domkyrka. Hvarken för Sverkerska ätten eller
för påfvestolens anspråk var Eriks helgonskap välkommet. Han
har heller aldrig formligen kanoniserats, om än hans anseende
senare af kurian erkändes. Folkets kärlek inväntade ej slik
bekräftelse. Så fick Sverige sitt skyddshelgon utan Roms
medverkan. Erik begrofs i dåvarande domen, som låg i Gamla
Upsala och som han kanske själf låtit fullborda. Dagen för
relikernas öfverflyttning år 1273 till den nuvarande
Upsala-dömen, där de ännu förvaras i ett gyllene skrin bakom altaret,
bibehölls i vår almanacka: Erik translatus den 24 januari, tills
en af de misslyckade reformer, med hvilka vi då och då
lyck-liggöras, godtyckligt afskar minnen och samband med den kristna
kulturen i öfrigt. I förordet till Laurentius Petri Kyrkoordning
afslutar Erik räckan af »gudfruktiga svenska konungar», som
vinnlagt sig om, »att kristen tro också här i Sverige skulle
planterad och utspridd varda, såsom nämligen den förste konung
Björn, hvilken genom inkallade predikare S. Ansgarium och
andra här i riket lät predika kristen tro. Och åter en god tid
därefter lät konung Stenkil kalla här in i riket predikare,
synnerligen de två Adelward och Stephan. Och efter honom konung
Olof beställde här in af England den fromme biskopen S.
Sigfrid med hans följeslagare. Men konung Erik Jedwardson hafver
häröfver fått hos svenska män ett synnerligt loford. Ty han
säges för Kristi tros plantering och utspridelse skull både inrikes
och utrikes hafva mycket vågat och lidit.»
Redan afståndet var ett hinder för svenska kyrkans
fullständiga romanisering, huru många betydelsefulla impulser och
storslagna tankar än kommo från Rom. Kanoniska rätten gaf åt
rättslifvet fastare former och säkrare uttryck, samtidigt med att
dess bestämmelser delvis uppblandades eller ersattes med
inhemska germanska sedvänjor. Det är icke osannolikt, att själfva
den kristna gudsdyrkan åtminstone i vissa landskap formligen
beslöts på tinget. Sedan fortsatte menigheten äfven i kyrkliga
ärenden sin på tinget utöfvade själfstyrelse. De fornsvenska
landskapslagarna, vår äldsta bevarade stora litteratur, hafva
något att förmäla härom. I socknen valde folket sin egen präst.
De biskopliga krafven på rätt att tillsätta honom trängde aldrig
fullt igenom. Sockenstämman blef en af reformationstiden
sanktionerad fortsättning af allmogens gamla själfstyrelse. Hur tider
och vanor än växlat i fråga om prästval, bibehåller än i dag för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
