Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Hernösandsutställningen för kyrklig konst. Af Gunnar Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 LITTERATUR
Jag behöfver endast erinra om, att Roosval är en af redaktörerna
till »Sveriges kyrkor» — detta storvulet anlagda verk, som, en gång
färdigt, kommer att vara af oöfverskådlig betydelse för denna
forskning. Med stort intresse följer man författarens liffulla redogörelse
för det arbete, som af en kall och stel gymnastiksal skapade en
harmonisk kyrkointeriör, där hvarje föremål fick sin rätta historiska
och konstnärliga plats. En kompositionsförmåga, en fyndighet i
arrangemangen, som en regissör kunde afundas — för att inte tala om
en museiman!
Samme författare skrifver härefter om »Medeltida dopfuntar^ —
ett af de inånga gebiet, som denne forskare valt till sitt. Inom den
trånga ramen af ett 30-tal sidor lämnas här utom en öfversikt af
dopfuntens typologi särskildt en hel del bidrag till klarläggandet af
den ungmedeltida svenska stenskulpturens historia. Först presenteras
två märkliga verk, stenfunten från Skön och träfuntcn från Alnö,
hvilka sammanställas och med reservation dateras till 1100-talet. Förf.
gör dock icke anspråk på annat än att inledningsvis ha behandlat
frågan om den egenartade Alnöfuntens ställning — en fråga, som
kräfver vidare undersökning. Särskildt intressant skulle det vara att
se de mycket ålderdomliga elementen i dennas stil och komposition
närmare belysta. Vid betraktandet af figurerna å cuppan —
glorie-krönta, med de utsträckta armarna omslingrade af flätverk — dyker
gång på gång ett 900-tals arbete upp för mig — Jellingestenen. Jag
vill naturligtvis för ingen del påstå, att ett direkt samband föreligger
mellan de båda verken och att Alnöfunten sålunda måste skjutas i
tiden afsevärdt närmare Jellingestenen. Detta omöjliggöres ju
uppenbarligen bl. a. af kyrkohistoriska skål, Likheterna i stil och komposition
kunna ju bero på en tillfällighet, men möjligheten af att Kristusfiguren å
Jellingestenen — ett monument, som måste ha varit vida bekant i
Norden vid medeltidens inbrott — genom kopior eller friare
efterbildningar varit känd för Alnöfuntens mästare är ju icke utesluten.
Förmedlandet kan exempelvis ha skett genom den norska
stafkyrkoskulp-turen, där så mycket af åldrig bildvärld fann en fristad för
århundraden framåt. Vägen mellan Alnö och Nord-Norge är ju också relativt
kort. — Härefter utökas Gotlandsmåstaren Sighrafs kända »CEuvre»
med ett par verk — Torpsfunten och Maiestas-Domini»-reliefen i
Lunds domkyrkas krypta — och i samband härmed belyses
ytterligare den förbindelse mellan den äldsta stenskulpturens två centra,
Lund och Gottland, som först bragts på tal af Roosval. Med stor
fyndighet påvisas vidare, hurusom de skånska och gottländska
fun-tarnas ikonografiska program så godt som uteslutande innehöll motiv
ur de bibliska personers eller helgons lif, åt hvilka julveckans dagar
voro helgade. En skildring af representanter för yngre funtgrupper
fyller senare delen af Roosvals så rika uppsats.
Utställningens medeltida träskulptur behandlas härefter i en följd
spridda studier af Henrik Cornell. Förf. har på flera synpunkter
lyckats att på ett öfvertygande sätt sammanföra norrländska verk
med deras fränder inom och utom landet. Den utomordentliga Mi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
