Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Majoritetsgrundsatsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
450 DAGENS FRÅGOR
att erinra om denna läras ursprung och verkliga innebörd. En ganska
god introduktion därvidlag erbjuder det föredrag, som den tyske
statsrättsläraren Otto von Gierke höll på internationella
historikerkongressen i London 1913 (först i år tryckt i Schmollers Jahrbuch fur
Gesetzgebung, Verwaltung und Volkswirtschaft, 2:a häftet). Här blott
några antydningar i anslutning till föredragets innehåll.
Hur främmande än antiken var för allt representativt system, kände
den och erkände obetingadt majoritetsbeslutet som afgörande inom
rådplägande och beslutande församlingar. För den germanska
åskådningen däremot var det ena som det andra alldeles främmande.
Att den frie mannen skulle vara pliktig att finna sig i, hvad andra
mot hans mening beslöto i honom vidkommande angelägenheter, den
tanken syntes orimlig. Menighetsbeslut borde därför alltid principiellt
vara enstämmiga. De härmed förenade praktiska svårigheterna
öfvervann man dels genom lämpligt tvång mot den trotsige, som genom
sin dissentiering ju ställt sig utanför menigheten, dels och väl som
regel därigenom, att afgörandet faktiskt berodde på mäktiga
personliga auktoriteter, konungar, höfdingar, lagmän. Det kan anmärkas,
att de mycket omdebatterade bestämmelserna om det medeltida svenska
kungavalet på intet vis låta förlika sig med tanken om ett
afgörande medelst majoritet. Utvägar att komma ifrån den söndring och
oreda, hvilka lätt följde häraf, fick man först genom närmare
bekantskap med den romerska rättens institut å ena sidan, å den andra
genom kyrkans inflytande. Särskildt kyrkan blef genom mängden af
kyrkliga valförrättningar nödgad att utfinna former, som skyddade
mot förargelsen hos de rättrogna af konkurrerande och hvarandra
ömsesidigt fördömande dignitärer, vare sig biskopar, ärkebiskopar
eller påfvar. Ett dylikt val borde naturligtvis ske endräktigt liksom
genom den gudomliga andens inspiration, men om anden icke ville
infinna sig, fick man ju taga utvägen att välja mellan kandidaterna.
Det var dock icke »de flere», som afgjorde, utan »de flere och bättre»,
d. v. s. rösternas större personliga vikt borde vara förenad med
deras flertal, hvilket i sista hand förutsatte, att någon högre
auktoritet profvade och afgjorde, hvilkendera som var major et sanior
pars. Sålunda erkändes majoritetsvalet allenast som ett ofullständigt
medel, hvilket vid behof måste korrigeras. Själfva tankegången är
oss välbekant från Gustaf II Adolfs s. k. riksdagsordning, där
konungen förbehöll sig att taga det beslut han fann lämpligt, därest
stånden icke kunde endräktigt svara på hans frarnsättningar. Vår
riksdagshistoria lämnar för öfrigt intressanta upplysningar, hurusom
det varit nödvändigt att öfvervinna svårigheterna med de mångas
samlande »under en hatt», men också huru detta successiva arbete
alltid måst göra vidtgående praktiska inskränkningar till skydd för
enskilda berättigade intressen mot flertalsförtryck.
Sin teoretiska motivering fick majoritetsgrundsatsen först af
natur-rättslärarna (från Grotius t. o. m. Rousseau), hvilka emellertid hade
den svårigheten, att deras lära om det fria samhällsfördraget
egentligen principiellt negerade hvarje tanke på den enskildes öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
