Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Prisregleringen på våra lifsmedelsmarknader. Af Erhard Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488 ERHARD LINDBLOM
härutinnan. Att börja med fördelade man där den tillgängliga
varumängden pro rata parte efter rekvisitionerna. Man såg dock
snart, alt ett sådant förfaringssätt icke kunde gå för sig i
längden; och byrån, utanför hvars uppgift detta väl egentligen borde
ligga, fick själf ta sig för med att fundera ut ett mera hållbart
fördelningssystem. Så stor, som skillnaden är mellan
kompensationspriset och det fria priset, är det ju i alla händelser tydligt,
att det förra måste bli mycket begärligt och att så att säga en
spekulation i de billiga varorna måste uppstå.
Det har blifvit sagdt på sina håll, att de här påpekade
olägenheterna skulle kunna afhjälpas, om man satte
kompensations-prisen så höga, att de kunde bli normerande för den allmänna
marknaden. Tankegången är gifvetvis denna:
kompensationsprisen böra sättas så höga, att de i och för sig betrygga
produktionen ; man får då större varumängder att röra sig med och
kan med tillhjälp af dem drifva ner det allmänna priset till
kompensationsnivån. Må det tillåtas fråga, hvad som då blir
kvar af hela metoden — mera än exportbegränsningen,
störningen af de bestående distributionsorganen och en bortkastad
möjlighet att åtminstone skaffa billig föda åt storstädernas allra mest
betungade? Eller är det måhända kontrollen öfver den enskilda
handeln, som man i och för sig eftersträfvar? Det torde då böra
erinras om, att ingenting under denna kristid framkommit, som
ger fog för ett dylikt sträfvande: tvärtom torde den
omständigheten, att lifsmedelshandelns detaljister i regel varit de första att
yrka på exportförbud, ge anledning till en förmodan, att de
under den allmänna dyrliden icke skära guld med tälj knif var.
Resultatet af ett enhetspris blir gifvetvis, att man får resignera
från alt beröfva exportörerna någon del af utlandsmarknadens
öfverpris och sålunda ökar deras konkurrensförmåga.
En sundare och lämpligare utväg, därlill mindre besvärlig,
vore nog att, i samband med en fullständigare reduktion af
exportfördelen än den som nu äger rum, ytterligare sänka prisen på
och minska mängden af kompensationsvaror. Dessa borde
därefter försäljas under sådana former, att man hade garanti för
att de komme i behöfvande händer.
En annan väg till förbättring af systemet och hvilken det helt
säkert ur marknadssynpunkt vore synnerligen önskvärdt att
kunna nå fram till, har, efter hvad jag tror mig vela, föreslagen
af byråchefen Wilh. Heyman i Landtbruksstyrelsen, varit under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>