Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor - Reinhardts gästspel - Vånda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 591
som föregångare kan han åberopa Goethe, som vid ett tillfälle yttrat:
»Der Grund äller theatralischer Kunst, wie einer jeden andern, lst
das Wahre, das Naturgemässe» — men den har dock aldrig ensidigt
fått göra sig gällande på hans scener. Med den torra och själlösa
uppfattning af scenens kraf, som framställdes af den extrema
teaternaturalismens förste representant, André Antoine, och år 1887
omsattes i praktik på Théåtre Libre vid Place Pigalle i Paris, har
Rein-hardts konst ingenting gemensamt. Tvärt om har han alltid sträfvat
efter att skapa scenbilder af så stor skönhet som möjligt; och ingen
torde väl förneka, att han här nått kanske högre än någon annan
modern teaterledare. Sällan får man se en så utsökt smak i
dräktval, i färgeffekter och belysningsanordningar som på Bernhardts scener.
Kritiken har härvidlag ibland framhållit som en svaghet hos honom,
att han ser för mycket på detta och försummar själfva dramat; men
i stort sedt innebär detta omdöme en orättvisa; och med åren har
klandret allt mer och mer förstummats. Till en ej ringa del beror detta
säkerligen äfven på alt Reinhardt, vid sidan af sina stora företag
med deras tekniskt och konstnärligt lika svårlösta problem, äfven
tagit upp en mängd verk, där effekten vunnits genom den största
enkelhet; som exempel kunna nämnas bland andra En vintersaga,
Aristophanes’ Lysistrata, Hebbels Gyges und sein Ring och Lessings
Minna von Barnhelm. Det har här visat sig, att han behärskar de
enkla medlen lika väl som de komplicerade. Vid närmare
bekantskap med hans regiprinciper finner man, att hvarje detalj i hans
scenkonst verkligen tjänar ett bestämdt konstnärligt ändamål. Denna
grundsats i förening med en genialisk fantasi och en ovanlig
psykologisk blick, framträdande särskildt vid hans val af skådespelare,
ha skapat hans ställning inom vår tids teater. Säkerligen kan man
äfven hos oss ha ganska mycket att lära af hans belydelsefulla och
egenartade konst.
Mr Asquiths stora anförande den 2 november till det mycket
otåligt väntande underhuset var märkligt ej allenast som
inledningen till den första debatt om situationen, som på mycket lång tid
tillåtits i House of Commons, liksom anförandet också blef inledningen
till den oafbrutna följd af högst märkliga och kritikfyllda debatter,
som sedan dess följt, bjudande på t. ex. sådana sensationer som
Win-ston Churchills apologi. För mr Asquith gällde det att dansa en
äggdans mellan nödvändigheten och omöjligheten att förklara
värnplikten oundviklig. Anförandet af den 2 november blef emellertid
utgångspunkten för »the voluntary system’s» afgörande kris. Mr
Asquith, som för ett decennium sedan så mördande kritiserade den
Balfourska formuleringsskicklighet, som sökte borteskamotera
tariffreformens fundamentala probl m, ägnade sig nu åt alldeles samma
ormmänniskeprestcitioner i den fråga, där det gäller engelska väldels
vara eller icke vara. Emellertid gjorde sakläget det omöjligt för
honom att sluta utan att ha uttalat ett gripbart lösensord, och detta
Vånda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
