Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Af O. Wieselgren - Axel Ahlman: Den svåra stunden - Pär Lagerkvist: Järn och människor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket enkelt och oromantiskt stycke verklighet, men skildringens friska
ton och goda humör hålla intresset vaket, och man kan ej undgå
att känna sympati för fru Camillas försök att komma till rätta först
med sin man och sedan med tillvaron i dess helhet. Bokens
egentliga svaghet ligger i stilen, som ofta får en alltför stark prägel af
jargon; dessutom kan den läsare, som håller på formerna, ha rätt
god anledning att besvära sig öfver dess komposition, eftersom den
noga taget visserligen har början men knappast vare sig midt eller
slut. Men trots detta är likväl det totalintryck, boken efterlämnar,
afgjordt fördelaktigt, och man skiljes från både Erik och Camilla
med en önskan att det måtte gå dem väl och att deras inbördes
förhållande måtte utvecklas på det lyckligaste sätt. »In dem ehelichen
Leben», säger Kant, »soll das vereinigte Paar gleichsam eine einzige
moralische Person ausmachen, welche durch den Verstand des Mannes
und den Geschmack der Frau belebt und regiert wird.» Låt oss
hoppas, att det unga par, som fru Wägner skildrat, för framtiden
inriktar sin sträfvan på att komma detta mål så nära som möjligt.
De noveller, som Axel Ahlman förenat till en samling med titeln
Den svåra stunden, visa författarens litterära talang från en mera
fördelaktig sida än hans för ett år sedan publicerade roman
Törnekronan. Den oförmåga af komposition, som framträdde i det
sistnämnda verket, gör sig icke så märkbar, då författaren väljer
novellens mindre svårhandterliga form. De här föreliggande berättelserna
utmärka sig för stark och enhetlig stämning och säker form.
Författaren har en viss styrka i att skildra det ohyggliga och väljer med
förkärlek ämnen af dylik beskaffenhet; ett typiskt exempel på denna
sida af hans författarskap är den makabra berättelsen Öga för öga,
som har otvifvelaktiga formella förtjänster men till sitt innehåll är
nästan otillåtligt ruskig. Bäst i samlingen är den sista berättelsen,
hvilken bär titeln Lifvets seger. Den tunga och dystra ton, som
karakteriserar samlingens öfriga berättelser, har här fått vika för en
fläkt af en optimism, som icke väjer för lidandet utan modigt går det
till mötes i det fasta medvetandet att det dock både kan och måste
öfvervinnas. Dödstanken, som bildar bakgrunden för samtliga
noveller, ställes här i en både ideellt och konstnärligt verkningsfull
motsats till tron på lifvets värde. Äfven stilistiskt sedt står denna novell
på ett högre plan än de öfriga. Den visar en säkerhet i
uttrycksmedlen, som visar att författaren kommit ganska långt ifrån den
ståndpunkt han intog, då han skref sin senaste bok, den ofvannämnda
romanen Törnekronan. Framsteget är för öfrigt så afgjordt, att det
egentligen är öfverflödigt att särskildt påpeka det.
Den unge författaren Pär Lagerkvists novellsamling, Järn och
människor, har sitt särskilda intresse därigenom att den framträder
som exponent för ett bestämdt litterärt program, visserligen icke
alldeles klart formulerat men likväl till sin allmänna tendens fullt
gripbart och otvetydigt. Mot den riktning, som under de senare
åren dominerat inom vår litteratur, står författaren i skarp
opposition. Han anklagar den för att sakna sinne för det väsentliga och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
