Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor - Reservbefälsfrågan - Tungt artilleri och kulsprutor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 153
våra enklaste rättigheter mot obehöriga anspråk och kränkningar och
att själfva få bestämma, hvad vi i politiskt afseende vilja eller icke
vilja.
»Mat, maskingevär och haubitser» — så
karakteriserar Bengt Berg med stöd af hvad han själf
förnummit från männen i skyttegrafvarna de ting, som de sätta mesta
värdet på i kriget. Äfven för den långt aflägsne iakttagaren ha väl
få af världskrigets erfarenheter så djupt trängt in i medvetandet som
det grofva artilleriets afgörande betydelse. Redan vid krigets början
blef ju den mystiska »tjocka Bertha» med sin underbara verkan på
de belgiska fästningarnas motståndskraft en af krigets — alltefter
åskådningssätt — populäraste eller mest förhatliga gestalter, och äfven
»Skoda-mörsarna», 30,5:orna, ha efter hand fått en plats i det
allmänna medvetandet. Tekniken vid de stora genombrytningsförsöken
är ju nu å ömse sidor fullt utbildad: inledningen genom en
fruktansvärd »Trommelfeuer», som uppluckrar skyttegrafsmarken för
infanteriets stormanfall. Metoden blef världsberömd genom den timme
efter timme ljudande första-m aj-musiken vid Gorlice, som inledde
centralmakternas stora framryckning i öster, och det flera gånger så
långa bombardemanget vid den fransk-engelska höstoffensiven i
Champagne bör väl ha gjort den uppburen äfven på ententevänligt håll.
Att det grofva artilleriet uppskattas af männen i de till storms
framryckande infanterikolonnerna, är ej att undra på; förkrossande för
motståndaren, är det för de egna trupperna den bästa lifbespararen.
»I slaget vid Bolimow stod jag», skrifver den ofvan citerade
författaren i en artikel om De nödvändiga vapnen (Stockholms
Dagblad d. 20 jan.), »vid ett af de tunga haubitsbatterierna, när en
infanteritrupp kom förbi för att sättas in i attacken. Det var rörande
att se hur deras blickar hvilade på pjäserna. De visste hvad det
gällde, och de visste, att haubitserna voro det enda understöd de
verkligen hade att lita till. De pekade på dem för hvarandra och
gingo bort med bistra leenden.»
»Det vore godt», fortsätter han, »om en svensk trupp, som en gång
går till samma värf för sin egen jord, kunde känna detsamma. Om
den inte kan det, så är det vårt ansvar — ert ansvar, som skulle
sörja för att spara folket och inte ha gjort det i tid.»
Det är emellertid först erfarenheterna från detta krig, som gifvit
det tunga artilleriet dess dominerande plats. De åsikter, som
existerade i samtliga länder före kriget — Tyskland delvis undantaget —
angående behofvet af tungt artilleri, och hvilka sålunda lågo till grund
för 1914 års härorganisation i detta hänseende, hafva nämligen under
världskrigets gång i högsta grad ändrats. Detta gäller hvad beträffar
såväl antalet af som kraften hos de pjäser, hvarmed en modern
armé nödvändigtvis behöfver utrustas. Det torde böra framhållas,
att erfarenheterna härvidlag ej vunnit riktigt fast form förrän efter
sommarfälttåget på östra fronten 1915. Men nu hafva vi i vårt land
tillräcklig kännedom om hvad som behöfves i fråga om tungt artil-
11. Svensk Tidskrift 1916.
Tungt artilleri
oeh kulsprutor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
