Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor - Tyskland och dess »gränsmarker» - Folklynnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 165
kan det bero, att tyskarna äro så förfärande illa omtyckta i hela
världen? Man känner sig frestad att med hänvisning t. ex. till
Nordsles-vig svara: det tyska folket blir icke älskadt förr än det själft vårdar
sig därom, förrän det i handling erkänner att äfven den starkaste
bör bruka sin makt med måtta och, så vidt möjligt, till ingens ofärd.
I en bland essayerna i sin senaste bok, Folklynnen (P. A.
Norstedt & Söner, kr. 7,50, 311 sid.), påpekar Carl G. Laurin,
att folkpsykologi ofta på både utöfvare och läsare har ungefär samma
inverkan som det i Orienten högt uppskattade njutningsmedlet haschisch,
det vill säga att förläna en åtminstone till en början särdeles angenäm
känsla af att alldeles sakna mark under fötterna och sväfva fullständigt
fritt i luften. Iakttagelsen är onekligen slående riktig; hvar och en,
som experimenterat med att spela auktoritet på folkpsykologiens område
— och hvem har icke en eller flera dylika synder på sitt samvete? —
måste säkerligen erkänna, att han vid sina försök att komma till botten
med de problem, som uppställa sig för den folkpsykologiske
analytikern, mer än en gång känt sig som en i det tomma intet
bortkommen haschischrökare. Allt detta hindrar emellertid icke, att man
med eller mot sin vilja ständigt återkommer till dessa problem, äfven
om man från rent kritisk synpunkt tvingas till att erkänna dem vara
åtminstone i vetenskaplig mening olösliga. Så har fallet varit med
de största personligheter — exempelvis i Tyskland Goethe, i
Frankrike Taine, i Sverige Geijer — och så är det äfven med
genomsnittsmänniskorna. Wenn jemand eine Reise thut, so känn er was erzählen,
säger det tyska ordspråket; om man öfver hufvud taget har gjort
några erfarenheter inom och utom sitt fäderneslands gränser, så är
man i de flesta fall ganska benägen för att meddela dem. I detta
hänseende äro vi alla konstruerade på samma vis som Tyske Jochum
i Holbergs Peder Paars, hvilken en gång i sin ungdom varit tre
veckor i Lubeck och därför vid sin återkomst till sin fäderneö Anholt
började verka som tysk språklärare, hvarigenom han snart blef
erkänd som auktoritet i fråga om tyska förhållanden. De grunder, på
hvilka vi foga våra generella omdömen, må vara hur lösa som helst,
så ha vi i alla fall lika stort nöje af att bygga upp teorier om
folkkaraktärer och rasinflytanden, och sällan tar en diskussion sådan fart
som när dylika faktorer debatteras.
Att Carl G. Laurin kommit att kasta sig in på folkpsykologiska
studier är för den, som följt hans tidigare verksamhet, icke ägnadt
att förvåna. Sedan länge har han ju sin ställning gifven som en
bland våra bästa kännare af samtidens europeiska kultur; särskildt
nära förtrogen är han med franskt och tyskt väsen, och med
förkärlek har han i sitt författarskap gripit de tillfällen som gifvits för
att framhålla folklynnenas och nationalkaraktärernas betydelse för
bedömandet af både nytt och gammalt inom kulturen. Hans nya bok
(titeln se ofvan!) innehåller förutom några uppsatser af äldre datum
en längre studie, betitlad Hur folken se sig själfva och hvarandra,
i hvilken han gifvit en både roande och lärorik framställning af de
[-Folklynnen.-]
{+Folk-
lynnen.+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
