Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Frihetstidens parlamentarism och vår egen tid. Af Ludvig Stavenow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m LUDVIG STAVENOW
Här kan ej vara fråga om att skildra ens frihetstidsförfattningens
allmänna grunddrag. De förutsättas vara bekanta för hvarje bildad
svensk. Blott därom skall erinras, att på grundvalen af 1719 års
regeringsform, som ursprungligen afsåg att återställa Sveriges
gamla statsskick och förvaltning från tiden före enväldets dagar
endast med tillagda garantier emot liknande nya
omstörtnings-försök från konungamaktens sida, utvecklade sig efter hand
genom tillägg och förklaringar, allt mer medvetet proklamerade
såsom förbättringar af statsskicket i enskilda detaljer till
öfverensstämmelse med de allmänna principerna, ett nytt envälde,
uppburet af den tidens folkrepresentation, de fyra maktägande
riksens ständer.
Inför denna allsmäktiga institution blef rådet ganska snart
endast ett beroende, af det härskande partiet tillsatt
regeringsutskott — »ständernas fullmäktige» som man älskade att kalla
dem — bundet mellan riksmötena af ständernas föreskrifter och
uttalade önskningar. Nedåt från de väljande korporationernas
sida saknades likaledes en motvikt och en kontroll på grund
af den bristande offentligheten i ständernas förhandlingar och
otillåtlighelen af hvarje kritik af deras åtgärder. Endast vid
valen kunde folket uttala sin mening, men dels var det främsta
ståndet, adeln, oberoende af dylikt val, dels voro de väljande
begränsade till ett ganska litet fåtal. Också var efter
principalats-idéernas högtidliga fördömande riksdagens envälde nedåt lika
tryggadt som uppåt, och ständernas medvetande om sin
maktfullkomlighet fick sitt karakteristiska uttryck i deras anspråk på
ofelbarhet, den suveräna maktinnehafvarens ganska vanliga och
logiska attribut.
För konungamakten fanns i denna utvecklade parlamentariska
författning ingen annan uppgift än den rent dekorativa att
företräda rikets höghet och yttre glans, att genom sin blotta
existens bevara sammanhanget med Sveriges föregående historia
och Sveriges ställning såsom en urgammal legitim medlem af
Europas väsentligen monarkiska statssystem. De personliga
prerogativ, som konungen ägde, voro inskränkta till dubbelrösten
i rådet, ett visst inflytande på ämbetstillsättningar, afgörandet
af de obetydliga ärenden, som sammanfattades under namnet
kabinettsärenden, utdelandet af ordenstecken och i någon mån
adliga värdigheter, allt dock så kringskuret som möjligt och
väsentligen uppfattadt såsom anomalier i författningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
