Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Frihetstidens parlamentarism och vår egen tid. Af Ludvig Stavenow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 LUDVIG STAVENOW
form, som icke förmår att höja och häfda statens lifsintressen
öfver de täflande enskilda intressena, öfver klass- och
korporationsintressen. Dess mera gäller det också att klart fixera hvari
denna frihetstidsförfattnings egendomliga och afgörande
hufvud-moment bestått.
Man kan, om man så vill, karakterisera frihetstidens
statsskick såsom en byråkratisk parlamentarism. Tanken går då
närmast hän till den egendomliga sammansättning, som den
maktägande korporationen hade. Den gamla ståndsriksdagen
inneslöt som bekant ett starkt ämbetsmannaelement. Det främsta
ståndet var väsentligen ett ämbetsmannastånd. På riddarhuset
var den blott jordägande adeln relativt betydelselös inför mängden
af civila och militära ämbetsmän. Äfven de ofrälse stånden
innehöllo starka byråkratiska element.
För dessa ämbetsmän af olika arter och stånd, ytterligare
frigjorda från andra mindre förvaltnings vana ingredienser i
ståndens plena genom valen till sekreta utskottet och de
talrika deputationerna, till hvilka ärendenas afgörande egentligen
var förlagdt, var det en helt naturlig sak att taga rikets regering
om hand i alla detaljer och draga under riksdagens pröfning
och afgörande så godt som alla riksärenden. Riksdagen blef ett
stort, månggrenadt ämbetsverk, som kontrollerade både regering
och underordnade förvaltande och dömande myndigheter,
upptog och granskade klagomål öfver deras beslut och domar,
rättade, straffade och belönade. För mellantiden mellan
riksdagarna öfvertogo allt flera ständernas verk och kommissioner
direkt en del af förvaltningen eller ock lämnade ständerna efter
sig föreskrifter och anvisningar ofta i detalj, som bundo de
ordinarie ämbetsmyndigheterna och anvisade riktlinjer i både
inre och yttre politik. Särskildt intresserades dessa
riksdagsbyråkrater af befordringsärendena, och riksdagen gaf genom
rekommendationer och föreskrifter äfven härvid regeringen sin
mening till känna, när den ej direkt ingrep och öfvertog
utnämningen eller afgjorde de många klagomålen öfver
förbigående. Egentligen ändrade icke partiernas växlande herravälde
dessa förhållanden, äfven om ansatser till förbättringar i några
fall utmärkte det yngre mösspartiet, den utgående frihetstidens
dominerande parti.
Inför denna allsmäktiga riksförsamling sjönk regeringen så
småningom ned till en obetydlighet. Rådkammarens besättande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
