Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Frihetstidens parlamentarism och vår egen tid. Af Ludvig Stavenow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 LUDVIG STAVENOW
I dessa ofta framhållna och med rätta beklagade brister ligger
icke det särskildt typiska och karakteriserande för 1700-talets
svenska parlamentarism. Det finnes ingen anledning att
antaga, att icke vårt folk, om denna författning kommit att bestå,
lika väl som det engelska förmått aflägsna eller mildra dessa
lyten. Riksdagens hänsynslösa ingrepp på alla statslifvets
områden, äfven sådana som minst af allt egna sig till
parlamentarisk behandling, såsom utrikespolitik och rättskipning, och
dess benägenhet att blanda sig in i alla administrationens
detaljer å ena sidan, regeringens vanmakt, initiativlöshet och
betydelselöshet i jämförelse med den oansvariga partiledningen å
andra äro däremot tydligen konstitutiva drag i frihetstidens
parlamentariska statsskick. Ingenting talar för att dessa
karakteristiska svagheter någonsin kunnat aflägsnas eller ens modereras.
Särskildt den sistnämnda bristen, regeringens svaghet,
utmärker och dömer frihetstidens statsskick. Den hör icke
nödvändigt samman med parlamentarismen såsom sådan.
Parlamentarism kan förenas med en stark och ledande regering, som,
så länge den äger det parlamentariska underlaget, i själfva verket
fungerar dess mera allsmäktigt, som den utöfvar sin makt i den
folkliga själfstyrelsens eget namn. Under sådana förhållanden
blir den parlamentariska allmakten väsentligen en kontroll i
allmänna drag af en regeringsverksamhet, som själf förbereder allt,
själf afgör allt och själf leder och dirigerar den
parlamentariska behandlingen af ärendena till en formell bekräftelse af
regeringens egna, ofta icke ens fullt förstådda eller till sina
följder genomskådade åtgärder och planer. Detta är den engelska
formen af parlamentarism, och den är motsatsen till den första
och ännu så länge enda fullt utvecklade parlamentarism, som
vår historia kan framvisa.
Man skulle möjligen vilja göra gällande den meningen, att
frihetstidsparlamentarismens egendomliga svagheter voro så
intimt förbundna med den maktägande representationens egen
organisation, att de icke behöfva tänkas återkomma vid en ny
parlamentarisk epoks inbrott. Fyrståndsriksdagen är ju nu ett
historiskt minne, byråkratien är icke längre det bärande och
ledande elementet i svensk representation, och reaktionen mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
