Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor - Den heliga alliansen och den eviga freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 395
ehuru han ingalunda förtiger dess betänklighet från frihetens
synpunkt. Men kunde ej, frågar han, »alliansen genom takt och
diplomati ha återförts till sin legitima uppgift att värna Europas fred?
Måhända icke; men just nu stå vi mera under intrycket af farorna
af nationernas anarki än af behaget af deras oberoende. ’Hvar nation
för sig och Gud för oss alla’ sade Canning. Med Belgiens klagoskri
i våra öron äro vi böjda att formulera om det: ’Hvar nation för
sig själf och djäfvulen tage den svagaste!’»
»Den nationella — eller kanske snarare internationella — anarkien»,
där ligger förklaringen till den eljest så öfverraskande blicken
tillbaka till kongress- och interventionsepokens kungatanke. En bekant
radikal publicist G. Lowes Dickinson är, utan att syssla med den
heliga alliansen, inne på samma tankegång i en liten genom sin
sanningssträfvan och måttfullhet tilltalande bok med den betecknande
titeln The European Anarchy. I denna anarki, som han daterar
från den epok, då nationalstaternas framträdande genombröt
medeltidens rättsordning, ligger i främsta rummet orsaken till »det väldiga
öde, som nu brutit in öfver Europa». Och botemedlet? Ett europeiskt
eller ännu hellre ett all världen omfattande statsförbund med en
internationell exekutiv för att garantera världsfredens upprätthållande
och för att hålla ärelystna eller alltför utvecklingskraftiga nationer i
styr. Punkten återfinnes mer eller mindre utförd i många variationer
på en mängd fredsvänners program. I Amerika ha ej saknats röster,
som framhållit den stora republikens lämplighet för polissysslan i
den nya världen, och i Nicaragua, i Panama liksom på Cuba har
den ju gjort sina lärospån. De ledande ententemakterna skulle
måhända reflektera på varfvet i Europa, sedan den »tyska militarismen»
krossats. Sed qais custodiet custodes?
Just i dess samband med de moderna fredssträfvandena har en
framstående engelsk historiker, den ofvannämnde Alison Phillips till
behandling upptagit kongress- och intenventionsepoken i ett kort före
krigsutbrottet publiceradt, synnerligen intressant arbete The Con
federation of Europé. Hufvuddelen af boken utgör en mycket
värdefull, på ett omfattande hittills obegagnadt aktmaterial byggd
framställning af konfederationens tillkomst, höjdpunkt och upplösning i
främsta rummet till följd af Castlereaghs och Cannings starkt
intresse-betonade politik. Men arbetet är i främsta rummet ej afsedt att
vara en historisk undersökning utan fullföljer det mera praktiska
syftet att belysa samtidens fredsproblem genom detta sekelgamla
»experiment i internationellt regemente», detta försök att lösa problemet
att »förlika en central och allmän kontroll af en europeisk
konfederation med bevarandet af dess medlemmars frihet och så skapa
ett rättssystem».
Alison Phillips underskattar icke interventionspolitikens beståndande
resultat, och såsom sådana framhåller han utom den långa fredseran
efter Wienkongressen den därigenom skapade traditionella respekten för
internationella öfverenskommelsers förbindande kraft, den uppfordran
som därmed gafs till folkrättens studium och tillämpning, den prece-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
