Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Litteratur - Socialdemokratisk litteraturkritik. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444 LITTERATUR
på ett ställe, där han i anledning af Conradsons religösa terminologi
räddar sin själ genom att påpeka, att hans religiösa tro »tydligen är
mera symbolisk än konfessionell». Med kännedom om d:r Hedéns
uppfattning af den Gonradsonska poesien är det helt förklarligt att
Ola Hansson i honom skall ha en trogen beundrare, och den lilla
politiska underton, som ljuder i hans hyllningsartikel, är egentligen
alldeles öfverflödig.
Men vid sidan af omdömen som dessa, hvilka egentligen bättre
karakterisera kritikern själf än de författare han skildrar, möter man
äfven i d:r Hedéns arbete en hel del iakttagelser, som vittna både
om klart omdöme och om skolad observationsförmåga. Särskildt må
påpekas uppsatsen De tigande diktarna, skrifven straxt efter
storstrejken år 1909. Författaren framhåller här, hur artificiell den
under senare år hos oss upptagna begränsningen mellan 80-talets
och 90-talets författare i själfva verket är. Med full rätt påpekar
han, att Heidenstam och Levertin, då de gingo till attack mot den
s. k. åttiotalsriktningen, ingalunda därför ville proklamera någon
brytning med de politiska och de sociala ideal, som den nämnda
riktningen gjort till sina. Tvärt om bibehöllo de i allt väsentligt sin
gamla åskådning. Det var, som d:r Hedén alldeles riktigt framhåller,
först händelserna år 1905> som framkallade en verkligen djupgående
brytning inom det kulturradikala författarlägret. Af de gamla
författarna anser han blott tvenne ha blifvit sina ideal trogna,
nämligen Ola Hansson och Strindberg. Hvad den förstnämnde
beträffar, så har han säkerligen rätt; men då han på tal om
Strindberg nämner »den känsla för samhällets små, som aldrig öfvergifvit
honom», så blir man onekligen en smula häpen. Är det möjligt att
d:r Hedén alldeles förgätit I hafsbandet och Tschandala? Den
förstnämnda boken citeras dock i hans eget arbete både sid. 30 och sid.
70! Erinrar han sig ej med hvilket förakt Strindberg där talar om
kristendomen som de smås ömkliga religion och hur ironiskt han
kastar fram ordet »de svagares rätt»? Har han glömt, hvem som på
tal om den af radikalismen så omhuldade allmänna rösträtten fällt
det föraktfulla uttycket »hordens eller stammens organisation, där
alla hade lika mycket eller lika litet att säga»? Och hvad är det som
i Tschandala håller på att bringa den högt bildade kulturmänniskan
magister Andreas till undergång, om ej just hans af nedärfda religiösa
föreställningar närda medkänsla med de små och vanlottade i
samhället? Ej utan skäl sade Brandes, då han första gången fäste
Strindbergs uppmärksamhet på Nietzsche: »Det borde vara Er man,
Strindberg, Ni som hatar de små». Nej, det må vara sant, att Strindberg
då och då under sina senare år behärskades af stämningar, som
kommo honom att vid ett bekant tillfälle till Folkets Hus afsända
det celebra telegrammet »Tack, god vänner, härefter vet ni hvar ni
har mig», men att göra honom till en konsekvent demokrat är
orimligt, och d:r Hedéns framställning af denna sak kan endast bero på
en lapsus calami — om man ej också här får räkna med att hans
politiska uppfattning fått taga herraväldet öfver hans kritiska sinne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
