Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Den blå postboken - Från Clausewitz till Hindenburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 457
den 25 april samma svenska not får vitsordet att hafva »very
cour-teously protested» mot de engelska beslagen.
Skriftväxlingen klarlägger väl egentligen främst, huru besvärlig den
närvarande tiden är för en i blygsammare villkor placerad stat,
som blott har att ställa sin goda rätt emot en stormakts
maktargu-menter. Det sätt, hvarpå vår ståndpunkt häfdats, bör emellertid hos
alla, som objektivt söka sanningen — utländska advokater därför
always excepted — tillfyllest rättfärdiga den svenska regeringens vid
ett tillfälle under diskussionen uttryckta förhoppning, »att England
liksom andra nu krigförande makter en gång skall hålla Sverige
räkning, därför att Sverige icke ansett sig böra låna ens sin passiva
medverkan till åsidosättande af slutna fördrag och fastslagna
folkrättsbud». Meningsbytets klena reella resultat erinrar emellertid på
starkaste sätt om nödvändigheten, att icke det ringaste efterskänkes
eller afkortas af de materiella medel, hvarmed äfven den mest
neutralitetsvilliga stat måste vara beredd att efter sina krafter
understödja sitt ord och sina önskningar.
Från Clausewitz till
Hindenburg.
Det har ofta anförts såsom ett betecknande
drag för det andra kejsardömets vårdslösa
lättsinne, att ehuru en kraftmätning med nordtyska förbundet var att
förutse, depescherna från militärattachén i Berlin, hvari denne
varnande påvisade den preussiska arméns höga ståndpunkt, icke vunno
tillbörligt beaktande, jå knappast blefvo lästa. Detta må vara riktigt;
och om det än är osannolikt, att sedan dess fransmännens kunskap
om sin arffiende varit lika ringa, kan det ändock icke hjälpas, att de
franska militära studierna rörande Tyskland aldrig gifvit full valuta.
Det har alltid funnits en obestämd motvilja mot att sätta sig in i
motståndarens tankegång, man har sällan ärligt sökt komma öfver
olikheterna i stil och framställningssätt, utan tvärtom oftast tagit
dessa till angreppspunkter, man har låtit lusten att polemisera helt
och hållet träda i stället för studiet. De få, som opartiskt sökt sätta
sig in i de tyska förhållandena, hafva också då och då ansett sig
skyldiga att höja verkliga Kassandrarop, men det förefaller, som om
de så godt som undantagslöst delat öde med sin antika förebild^
nämligen att såsom enda tack hemföra en allvarlig åthutning för oljud.
Det är gifvet, att kriget medfört förändring äfven på detta
område, ehuru ingalunda alltid till det bättre, i det man blifvit vittne
till, hurusom mångenstädes inom det franska militärskriftställeriet
begäret att söka sak med och öfverlägset förkasta tyska idéer blifvit
ännu mera utprägladt. På andra håll har man emellertid vaknat till
insikt om de risker ett sådant tillvägagångssätt medför, och där har
man också börjat intaga en förändrad hållning i detta afseende. Ett
exempel på denna nya ton utgör en uppsats i Mercure de France
för den 16 juni innevarande år, där signaturen Emile Laloij — om
yrkesmilitär eller ej må tillsvidare lämnas därhän -— under titeln De
Clause-witz å Hindenburg lämnar en synnerligen intressant utredning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
