Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - En engelsk bok om krigsmålen. Af Gustaf Stridsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
580 LITTERATUR
Granville Fortescue har i sin, enligt företalet, »by the Press Bureau
rigidly censured» bok Ät the Front with Three Armies fällt
mycket hårda omdömen härvidlag och bl. a. sagt sig vara säker på,
att »om man vid krigsutbrottet uppblandat de belgiska trupperna
med en del franska och engelska, så skulle konung Alberts armé fått
50 % högre stridsvärde». Det finnes ingen anledning att draga i
minsta tvifvelsmål det sakligt berättigade i dylik kritik, och det vore
ju också högst egendomligt, om man från engelsk sida tilläte sig
orättvisa mot Belgiens folk och försvar i detta hänseende. Men af hvad
beskaffenhet voro de trupper, som först och främst utgjorde
Englands insats i Belgien? I sitt stora apologi- och afslöjningsanförandc
i underhuset den 15 november 1915 yttrade den afgående
sjöministern mr Churchill om det mycket blandade manskap, som i
verkligheten kom att utgöra Englands medverkan i den kamp om
Antwerpen, hvilken belgiska regeringen velat undvika, att »det sändes ned
i skyttegrafvarna samman med uttröttade belgiska soldater och med
stadsbor, som hade mycket mindre öfning och voro mycket sämre
utrustade.» Detta är mycket sagdt, när man betänker, huru bland
engelsmännen funnos åtskilliga, som ej hållit i ett gevär och hvilkas
utrustning var därefter — se t. ex. skildringen i band III af Buchans
Histor}7 of the War, sid. 186. Och allt detta representerade ju ej
nödfallsåtgärder inför en oanad situation: mr Armstrong själf
redogör för den belgiske generalstabschefens vittnesmål 1912 om sin
konversation med den engelske militärattachén rörande Englands
planerade landsättande af trupper i Belgien med eller utan dess regerings
medgifvande.
Men i samma kapitel, där mr Armstrong ger uttryck åt en så
högst insulär själftillfredsställelse, fäller han ett så oväldigt yttrande
som att
hvarje granskning af den preussiska chauvinismen är ensidig, som ej tar
hänsyn till den ständiga känsla af osäkerhet, under hvilken de tyska folken lefvat
sedan långa tider. Århundrade efter århundrade ha deras länder varit
valplatsen för kämpande furstar, raser, kyrkor och kulturer . . . Hohenzollarnes
styrka har legat däri, att de kunnat bjuda tyskarna säkerhet mot
främmande våld och härjande. Nationens eljest oförklarliga underkastelse under
»preusseriet», civilt och militärt, beror allenast på öfvertygelsen, att intet
mildare regemente kunde skänka den det, hvaraf mest behof gjordes.
Förf. fortsätter med att säga, att den sålunda tillkomna makten
blifvit »afskyvärdt missbrukad», liksom att »vapnet som smidts för att
skydda Tysklands frihet vändts mot mänsklighetens frihet — och
mänskligheten har upptagit utmaningen.» Men till dessa yttranden
fogas dock slutsatsen, att alla världens härar icke kunna utrota
»preusseriet». Rötterna måste afskäras, ur hvilka det skulle ånyo
uppväxa: faran och oron för angrepp.
Denna åskådning kommer förf. att befinna sig i skarp motsättning
till den vida öfvervägande delen af engelsk opinion, och det för
en utomstående lärorikaste i hans bok är den möda och den
utförlighet, han anser sig behöfva ägna åt att inför engelsk läsekrets
bevisa satser, hvilka synas själffallna eller åtminstone vid minsta efter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
