Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Svenska statens trofésamling. Af T. J. Petrelli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
torde en bild af arbetet inom samlingen hafva erhållits, och
därmed den skildring af samlingens öden, som tidskriftens
redaktion begärt, vara förd fram till innevarande tid. Men ännu
ett par ord må tilläggas.
Riddarholmskyrkans restaurering närmar sig nu sin fullbordan,
och fukt och solbränna torde därifrån kunna aflägsnas. Då hon
därjämte hädanefter kommer att begagnas såsom graf- och icke
såsom begrafningskyrka, äro ytterligare en del för troféernas
bevarande menliga förhållanden icke längre att befara. Mången
torde därför förmena, att hindren för samlingens återflyttning
dit äro undanröjda. Så är emellertid ingalunda fallet. Ett
hinder, som aldrig kan undanröjas, är, att kyrkan är alldeles för
liten för samlingens uppställande i tillfredsställande skick. Ett
exempel på den trängsel, för hvilken samlingen där varit utsatt
har redan meddelats. Ett annat, visande hvilka massor af
troféer, som hopkörts i resp. pelarknippen, framgår af bilderna
sid. 29 och 30.
Dessa olyckliga anordningar ha äfven haft till följd, att få
svenskar hafva en aning om samlingens oerhörda storlek.
Författaren glömmer icke den häpnad, som presidenten
Roosevelt visade, då han i maj 1910 bereddes tillfälle att se den
nedtagna samlingen, en känsla, åt hvilken han äfven gaf uttryck
i sitt tal på Hasselbacken följande dag. Och med rätta, ty
denna samling är sannolikt i sitt slag den största, som
någonstädes finnes. Mången tror, då han vandrar i Nordiska museets
hall och ser de där hängande talrika fanorna, att detta är
samlingen från Riddarholmskyrkan. Så är ej förhållandet, dessa
fanor äro svenska, och fastän de rätt väl fylla hallen, som i
storlek vida öfverträffar Riddarholmskyrkan, utgöra de i
antal icke en tiondedel af ensamt de främmande infanterifanor,
som finnas, bland hvilka för öfrigt äro dukar så stora, att de,
om de på rätt sätt skola uppsättas, ej få rum under
Riddarholmskyrkans smala och låga hvalf. Hur stor är då egentligen
samlingen? Ja, därpå kan ej ännu någon exakt uppgift
lämnas, ty dessförinnan måste en noggrann undersökning ske af de
hundratals mer eller mindre nakna stänger, som finnas,
hvilket ännu ej medhunnits. Det kan lika lätt hända, att en
sådan stång är en svensk, som af misstag, kanske under
rustkammartiden, inkommit i samlingen, eller att den hör till en
duk, som nu sitter på orätt stång, som att den utgör en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
