Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Af O. Wieselgren - Einar Smith: Britt-Marie Colstrup - Gustaf Ullman: Det stulna porträttet och annat - Ossian Nilsson: Prästens barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då vi öfvergå från Ludvig Nordströms bok till Einar Smiths nya
roman Britt-Marie Colstrup, lämna vi all aktualitet bakom oss och
glida in på den tendenslösa skönlitteraturens område. Britt-Marie
Colstrup är historien om en släkts förfall och undergång, lokaliserad
till västkusten, som sedan länge är Einar Smith kär. Boken har
afsevärda förtjänster, god miljöskildring, angenäm stil och mera
dylikt, men ändå lämnar den läsaren otillfredsställd. Innerst beror
det väl på att ämnet och berättartekniken icke stå i riktigt
förhållande till hvarandra. Författaren vill gifva oss en skildring af en
släkts öden genom ett par generationer — möjligen har Thomas
Manns berömda bok Buddenbrooks haft ett visst inflytande på
honom — men han har icke varit i stånd att finna den lämpliga
och naturliga tekniken. Boken är nu både för kort och för lång;
den har för många personer och för få utarbetade karaktärer, för
många händelser och för få scener som verkligen inprägla sig i
läsarens minne, för vidlyftiga kombinationer och för litet af inre rytmik.
Skildringen är ej tillräckligt episk i detta ords specifika bemärkelse.
Författaren har icke något verkligt förtroende för sitt ämnes
förmåga att intressera. I stället jäktar han nervöst efter ständigt nya
moment i skildringen, och aldrig ger han sig tid att i lugn och
ro berätta, hur händelserna utveckla sig. Hela hans bok saknar
i eminent grad, hvad Jakob Wassermann i sin snillrika essay Die
Kunst der Erzählung kallar Behaglichkeit, och hans figurer lida
alla af den svagheten att de endast lefva i förhållande till
handlingen men icke i och för sig själfva. Karakteristiskt för boken är, att
den nästan helt och hållet är skrifven i dialog. Men detta medför,
att man glömmer bort figurerna, så snart de icke direkt framträda
på scenen, och därigenom förlorar hela berättelsen den prägel af
krönika, som författaren synbarligen velat gifva den.
Britt-Marie Colstrup är ett experiment och som sådant icke i allo
lyckadt; men författaren kommer säkerligen icke att lämna den
motivkrets, han börjat bearbeta, och man har med kännedom om hans
föregående arbeten all anledning att förmoda, att han med tiden skall
finna sig bättre tillrätta med densamma.
Gustaf Ullmans bok Det stulna porträttet och annat
innehåller en rad småberättelser och några lyriska dikter. Berättelserna
behandla episoder ur hvardagslifvet, återgifna med en berömvärd
anspråkslöshet men tyvärr också ytterligt slätstrukna och ointressanta.
Dikterna stå på ett ojämförligt mycket högre plan. Med glädje finner
man här ett par lyriska stämningar, hvilka återkalla i minnet den nu
något mer än ett decennium gamla diktsamlingen Caprifol, i hvilken
Ullmans diktarbegåfning tagit sig sitt bästa uttryck. Här och hvar stötes
man af en litet långsökt symbolik eller en formell ojämnhet, men i
stort sedt läser man dikterna med afgjord behållning. Man önskar
endast, att de icke kommit fram i sällskap med de obetydliga
berättelser, som utfylla bokens första parti.
Ifall kritikens omdöme om Ossiannilssons roman Prästens barn
måste stå i relation till själfva bokens omfång, skulle det blifva särdeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
