Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 11. 1. 1917 - Remissdebatter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
först handlägga densamma, och det enda beslut, som strängt taget
kan fattas, är att bifalla detta förslag. För något som helst samladt
uttalande af förtroende eller misstro mot den sittande regeringen
finnes sålunda ingen plats, hvilket också står i fullaste
öfverensstämmelse med vårt statsskicks allmänna konstruktion. Det politiska
samarbete i stort och smått mellan regering och riksdag, som vår
författning kräfver, har ingen motsvarighet till det parlamentariska
skådespelet af ett härskande kabinett, som emellanåt sättes på
koncentreradt generalprof, huru långt dess faktiska inflytande sträcker sig.
För öfrigt kan det vara rätt lärorikt att observera, huru
remissdebatterna småningom växlat karaktär. Under första tiden efter
1866 hade de ännu en öfvervägande saklig prägel, voro sålunda ett
slags principiell granskning af regeringens finanspolitik, hvarvid
framtidens utsikter, beräkningarnas soliditet och måttet af iakttagen
sparsamhet vid anslagskrafven diskuterades och kritiserades. Åttiotalets
tullstrider bragte in ett moment af mera allmän politisk innebörd,
men fortfarande höll sig remissdebatten tämligen till öfverläggningens
egentliga föremål, d. v. s. den statsfinansiella hushållningsplanen,
äfven om en och annan talare i sin nitälskan för något speciellt
intresse kunde förirra sig ut i utkanterna. Det torde egentligen ha varit
S. A. Hedin, som gjort remissdebatterna till hvad de nu äro, ett
slags allmän klagodag öfver allt möjligt, som förekommit eller icke
förekommit inom Kungl. Maj:ts förvaltning. När han under
Boströms excellenstid tände sina beryktade brasor, sökte han ihop sitt
bränsle från östan och västan, af stort och smått, befogade
klagomål och obefogade. Det var en ytterst bekväm uppgift för en
oratorisk talang i ständig opposition att fira triumfer genom vädjan till
folks alltid lifskraftiga missbelåtenhet. Dessa lättköpta triumfer
smittade andra att axla en så billig folktribunmantel: för att ej nämna
namn ur dagens aktuella krönika, lärer det ej vara glömdt,
hvilken berömmelse Karl Staaff på sin tid skördade genom att kåsera
öfver ämbetsmännens paraduniformer, uttalanden i almanackans bihang,
öfversvallande demonstrationer på Stockholms guldkrogar m. m.,
m. m. Efter så lysande exempel finnes det numera intet mellan
himmel och jord, som icke kan indragas i en svensk remissdebatt
eller åtminstone därunder tangeras. Den sakliga läggning, som
riksdagsförhandlingarna i allmänhet pläga utmärka sig för, viker helt och
hållet, och enhvar sjunger efter sin röst om det, som faller honom
på läppen. Så inrotad är numera den seden, att ingen verklig
riksdagstalare af modern cert skulle våga försumma detta tillfälle att tala till den
s. k. stora publiken, och att både denna publik och kamrarnas
medlemmar bli snarast oangenämt öfverraskade, om någon är nog trivial att
hålla sig strängt till statsverkspropositionens förtjänster och svagheter.
Och resultatet? Det är icke för mycket sagdt, att detta som regel
är ± 0. Någon sällsynt gång händer väl, att allmänna politiska
synpunkter af vikt bli uttalade, men då de icke kunna bli föremål
för beslut, är verkan däraf rent personlig. Regeringens medlemmar
ha kanske fått tillfälle att möta och rätta ett eller annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
