Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 11. 1. 1917 - Gabriel Hanotaux och fredsverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Paix, därvid emellertid skarpt betonande, att blott han själf vore
ansvarig för de uttalade meningarna.
Bland nu lefvande franska utrikespolitiker finnes säkerligen ingen
med bättre namn inom den intellektuella världen än Hanotaux. Då
han 1894 inträdde som utrikesminister i Dupuys andra ministär,
hade han ej blott bakom sig en lysande diplomatisk bana, utan
åtnjöt äfven ett betydande anseende såsom häfdaforskare och
häfdatecknare, framför allt grundadt på det året förut utgifna första
bandet af en klassisk, tyvärr dock ännu ofullbordad lefnadsteckning
öfver Richelieu. Hans ledning af Frankrikes utrikespolitik präglades
af en bestämd misstro mot England och en lika omisskännlig sträfvan
att, utan förändring af den franska utrikespolitikens hufvudlinjer söka
i godo utjämna uppstående tvistefrågor med Tyskland. Efter sin
afgång 1898 har Hanotaux låtit sin litterära verksamhet allt mera
träda i förgrunden. Han har sålunda utgifvit en briljant skrifven
och särskildt i de utrikespolitiska partierna mycket intressant
teckning af tredje republikens historia fram till Gambettas död. Genom
regelbundna bidrag till tidskrifter, enkannerligen Revue Hebdomadaire,
senare utgifna i bokform, har han uppehållit och stadgat sitt
anseende som uppmärksam och skarpsinnig iakttagare af storpolitiken.
Ett ord från honom i fredsfrågan är alltså ett ord från en man, som
i åtskilliga år ledt Frankrikes utrikespolitik och som därtill
dokumenterat sig som en ypperlig kännare af dess yttre historia, både
under dess mest lysande tid och under det sista halfseklet.
Själfva uppslagsgreppet i Hanotaux’s fredsbetraktelser slår ej
läsaren genom någon särskild originalitet. Det visar oss den i
entente-publicistiken välkända bilden af Tyskland, som den stygge och illa
uppfostrade gossen — det är ungefär verba formalia — som vill ta för
sig för mycket och som i sina fredssträfvanden blott fullföljer krassa
och egoistiska syften samt därför måste exemplariskt afstraffas af
de snälla och väluppfostrade gossarna på andra sidan, som i sin
åtminstone emot de neutrala hårdhändta kamp endast sträfva efter
rättvisa, broderskap och frihet. Och hvad de skola lära den
vanartige kamraten sammanfattas i följande satser:
»Att afstå från rof- och bytesinstinkterna, från mened och grymhet, det är
första villkoret för att få tillträde till ett civiliseradt samfund. Att taga
hänsyn till andras lif och frihet, det är rättvisans första princip. Att tygla sina
lustar och lidelser, är klokhetens första bud.»
Detta är tvifvelsutan dygdens maximer, som ha sin gifna
hedersplats i hvarje lärobok i internationell sammanlefnad. En vanvördigt
stämd läsare skall möjligen frestas till den betraktelsen, att i en
så sträng dygdeskola äfven ententemakterna synas ha åtskilliga klasser
kvar att genomgå, innan de med full trygghet för återfall i synd
kunna fortsätta hvad författaren kallar »sin gång mot stjärnan».
Fredsproblemet är för Hanotaux innerst att skapa ett godt Europa,
och för det ändamålet är enligt hans mening nödvändigt att skapa
ett europeiskt Tyskland. Samma problem sökte man, som han med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
