Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 11. 1. 1917 - Fredsnoterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dels ett »erkännande af nationalitetsprincipen och af små staters fria
tillvaro» samt dels en »uppgörelse, ägnad att en gång för alla göra slut
på de orsaker (»causes»), som sedan så lång tid tillbaka hotat folken,
och att erbjuda de enda effektiva garantierna för världens framtida
trygghet.» Till sist framhålles Belgiens »situation spéciale» och
dess kraf på godtgörelse.
Det har ställts i utsikt, att detta orakelspråk skulle få sin
autentiska tolkning i det ännu, när detta skrifves, opublicerade svaret från
tiomaktsförbundet till amerikanska regeringen, men äfven i detta svar
har man nog att vänta mera sounds än things, mera af välklingande
propagandafraser än af nyktra diplomatiska realiteter.
Så vidt skilda, som ofvanstående resumé visar, äro noterna,
disharmoniska liksom ljuden från en orkester, där litet hvar ännu är
sysselsatt med att stämma sitt särskilda instrument, innan dirigenten
kommit och stycket kan börja. Och dock tror sig månget af längtan
efter harmoni skärpt öra då och då kunna uppfånga spridda toner
af den till sist ur alla förberedelsedisharmonier segerrikt framgående
fredsmelodien.
Först och främst grundar sig detta hopp på att ordet fred blifvit
utsagdt af den ena krigförande maktgruppen och af den enda
stormakt, som hittills förblifvit neutral i världskriget. Uppriktigheten af
centralmakternas, enligt ett officiöst Wienmeddelande på
österrikisk-ungerskt initiativ tillkomna, fredsanbud förnekas i ententesvaret, men
måste anses vara tillräckligt konstaterad, ej minst genom de alltyska
annexionspolitikernas dofva missnöje med de förbundna
regeringarnas steg. En »krigsmanöver» var anbudet väl endast så till vida, som
dess upphofsman i sina beräkningar medtogo den verkan det officiella
ordet »fred» kunde förväntas utöfva på krigströtta element bland
fiendestaternas befolkningar samt ej minst på de af kriget i växande
omfattning och intensitet lidande neutrala. Bland de djupa leden
inom centralmaktsländerna hade ifriga maningar försports, att man
borde söka ernå en hederlig uppgörelse, och för den inre
sammanhållningen borde det därför vara förmånligt, om försöket gjordes och
utsiktslösheten af att utan nya offer nå fram till freden praktiskt
demonstrerades.
Äfven uppriktigheten af Wilsons fredsaktion har blifvit bestridd.
Alltyska politici skyndade sig, som ofvan framhållits, att »afslöja» en
förment engelsk-amerikansk plan att genom ett fredsinitiativ från
Washington »rädda England», och beskäftiga amerikanska
ententevänner sökte förtaga det oangenäma intryck Wilsons not gjort i
London genom att djärft tolka den som en förberedelse till Amerikas
anslutning till tiomaktsförbundet. Sålunda skref på framträdande plats
i Times Edward Price Bell, Londonkorrespondent till Chicago Daily
News, dagen efter notens bekantgörande:
»Jag tror att presidenten Wilson önskar gå till krig; jag tror att han önskar
bekämpa Tyskland, och jag tror att han önskar, att Tyskland skall fastlåsa sig
vid ett program, som skulle berättiga honom att mana det amerikanska folket
att kasta sig in i striden. Om Tyskland kan förmås att bekänna, att det icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
