Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Reformationsjubileet och världskriget. Af Hjalmar Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REFORMATIONSJUBILEET OCH VÄRLDSKRIGET 99
kristenhetens äldsta bevarade centralhelgedom, Hagia Sofia, äger
vidsträckt religiös lika väl som politisk innebörd. Men äfven
en annan religiös faktor af världshistorisk innebörd skymtar
fram bakom kanonröken. Nästan från Östersjön till Adriatiska
hafvet sträcker sig en folkvall af slaver, med ett utsprång in i
Europas hjärta (tjeckerna), som genom sin religion är dragen
väster öfver till Rom, genom sin nationalitet åt öster till
Ryssland. Såväl krigets händelser som uttalanden från Ryssland
gifva vid handen, att ett ryskt mål med kriget är denna
folkvärlds definitiva knytande öster ut, hvilket ej kan ske utan att
den också till sist löses från Rom och föres öfver till den
grekiskortodoxa kyrkan. Länge ha de ryska läroböckerna i historia
framställt tjeckernas nationalhjälte Huss som i själ och hjärta
gre-kisk-ortodox och som martyr för denna sin tro; en återklang
möter i det moderna tjeckiska hufvudarbetet af grefve Lutzow:
Life and times of master John Hus 1909; och professor Haucks
nyligen offentliggjorda viktiga arbete Studien zu Johan Huss
visar, att denne med viss rätt kan kallas den förste medvetne
panslavisten i historien. Efter åtskilligt att döma har det under
världskriget vacklat i Böhmen, liksom så långt grekisk
katolicism redan nått i Galizien. Skulle den ortodoxa kyrkan eröfra
denna folkvall mellan östern och västern, så blefve hon en
europeisk maktfaktor af annan art än hittills, och Roms
religiösa/världsställning vore rubbad. Att man från katolskt håll
också förstått faran och efter förmåga sökt möta den, får liksom ett
symboliskt uttryck däri, att en af Benedikt XV:s första viktiga
regeringsåtgärder var att till general öfver sin kyrkas mäktigaste
samfund, Jesuitorden, utse (il febr. 1915) grefve Wladimir
Ledo-chowski, en österrikisk polack från Galizien, alltså en man från
den mest hotade delen af kyrkans front mot öster. Man kan
också iakttaga, hurusom äfven Österrike, där det haft framgång,
tagit den konfessionella kampen i sin tjänst och stärkt romersk
katolicism, genom upprättande af ny hierarki, genom den
unie-rade grekiske biskopen Chomszyn af Stanislaus herdabref till
rutenerna förra året, genom förbud mot de af påfven bannlysta
men af ryska regeringen gynnade polska mariaviterna, etc.
Visserligen har under krigets gång en professor i Moskva
hållit föredrag om, att de ryska och romerska katolska kyrkorna
borde förena sig att nedslå det lutherska kätteriet. Men denna
episod var väl att betrakta som ett välment försök att i ett visst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
