Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - En aktivistbok. Af Herman Brulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beröfvat den medvetandet om dess identitet med sitt tidigare jag och till en viss
grad rent af förmått förslöa känslan af dess slutna individualitet utåt,
gentemot andra folkpersonligheter.» För många svenskar är vår historia före 1809
»dåraktig, fantastisk saga utan samband med det idylliska undantag, som vi
kommit i åtnjutande af sedan vi ändtligen blifvit af med Finland».
I den följande artikeln ser förf. »det tragiska» i 1800-talets
misslyckade unionsexperiment egentligen däri, att det innebar »den
offentliga meningens glömska af sambandet med Finland» och uttalar i
samband därmed beska och sanna ord om huruledes
»vi svenskar tyckas ha ett aldrig sig förnekande behof att icke bara försona
oss med en situation, som vi icke önskat, utan i längden förgylla upp den till
den grad, att den slutar med att oändligt tilltala oss. Vår patriotism vill till
hvarje pris vara belåten. Intet sky vi så som ett hälsosamt jämnmått af
nationell pessimism och latent energi».
Förf. skulle i det sammanhanget kunnat erinra om, huru äfven
unionens förlust utlöst samma fadda patriotiska optimism: stoltheten
öfver att 1905 ha vunnit »den största af alla segrar, segern öfver sig
själf» — ack, lättare har väl aldrig någon seger vunnits! Och det
är fara värdt, att vi en vacker dag komma att skryta öfver att äfven
under världskriget ha vunnit samma seger. Icke heller den — segern
öfver aktivismen — har varit svår att vinna! Hvarmed visserligen
icke vill vara sagdt, att vare sig 1905 eller 1915 utgången bort bli en
annan — endast att vi ingendera gången haft anledning till någon
nationell själfförhäfvelse däröfver.
Och därmed äro vi inne på hvad som ur författarnes synpunkt
säkerligen är kärnpunkten i boken, de praktiska konsekvenser, som
de vilja draga ur de allmänna utgångspunkterna. Deras tes, åt
hvilken de gång på gång gifva de mest kategoriska uttryck, är, att
Sverige bör träda i förbund med centralmakterna och, om så behöfs,
gå med i kriget för att bidraga till stäckandet af Rysslands makt.
Vår politik kan icke, mena de, täckas af regeringens formel: »svensk
och ingenting annat än svensk». Genom sin långa »utrikespolitiska
vanhäfd» har Sverige upphört att vara ett »själfständigt kraftcentrum»,
vår utrikespolitik måste vara »medvetet sekundär». »Geopolitiskt»
sedt äro vi hänvisade till Centraleuropa, och genom en fortsatt
isolering därifrån bli vi, utan att efter ofvannämnda formel ens behöfva
blifva direkt kränkta, hopplöst prisgifna åt ententemakterna, hvilka
tvärs öfver oss söka förbindelse med hvarandra och genom Ålands
befästande definitivt trygga denna förbindelse. Ju längre vi dröja att
taga position, dess större blir risken, störst efter fredsslutet.
Tesen låter naturligtvis säga sig, och det är föga behagligt att
behöfva reservera sig mot en förkunnelse, som sätter mål utom oss för
svensk utrikespolitik och som sätter dem i öster. Obehaget minskas
dock genom ett och annat i argumentationen. Den »nationella
pessimism», som ser vår framtids enda möjlighet i något som i
realiteten, lätt blefve ett uppgående i något slags Centraleuropa med sitt
»själfständiga kraftcentrum» utanför oss, förefaller dock äfven den att
lida af en viss svaghet i kontakten med det förflutna. Den vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>