Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 23. 2. 1917 - Ett blockeradt Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nya fasen blott ytterligare understrukit eller rättare sagdt ofrånkomligt
skapat nödvändigheten af den politik, som under hela kriget varit den
svenska: att hjälpa sig själf och bygga på sig själf. Nu återstår
ingenting annat. Skaffa vi oss en uppgörelse med England, som
tvingar våra båtar att besöka engelsk hamn, lär deras påföljande
öde te sig föga trösterikt. Man har rent af svårt att förstå
meningen hos de — nu under kriget föga folkrättsifrande —
förhandlingsvänner, som vilja att vi skola offra svenska sjömäns lif och
svenska fartyg som demonstration emot undervattensbåtkrigets
brottslighet, utan större utsikt att därmed vinna något vare sig ideellt eller
materiellt för Sverige och med utsikt att tonnaget därefter får gå i
»pliktresor» för ententen; att kalla dylikt Don Quijoteri är en för stor
artighet. Å andra sidan måste man göra sig fullt förtrogen med tanken,
att i de fall, där en oundviklig engelsk kontroll öfver sjöfarten kan
förenas med de tyska reglerna, nämligen i den transoceanska trafiken,
ställningen är åtminstone i fråga om importen från Nordamerika, föga
bättre. De mängder af spannmål, andra lifsförnödenheter och
metaller, som ett krigförande Amerika skulle hafva att afvara åt några
af Europas mindre stater, te sig så pass obetydliga, att de till och
med utan undervattensbåtar och blockader gåfve ganska ringa hjälp.
Nordeuropa har fått sina kablar med den öfriga världen kapade och
bör utan en timmes ytterligare dröjsmål inrätta sig därefter.
Man har svårt att tänka sig ett mer ohållbart resonemang än det
som i ett dylikt läge söker en angreppspunkt mot regeringen, därför
att den ej tidigare skapat en uppgörelse med England. Förhållandet
är rakt motsatt det som resonemanget bygger på. Våra materiella
svårigheter ligga på de områden, där uppgörelser med England
förekommit, emedan England där kunnat begränsa vår tillförsel till
stundens behof; på de områden, där vi gått våra egna vägar, är läget
jämförelsevis tillfredsställande. Mönsterlandet Norge har som tack
för sin lydaktighet förvandlats till en belägrad stad, och äfven det
förhandlingsvilliga Danmark lider under svårigheter, hvarmed våra
egna ännu ej tillnärmelsevis kunna jämföras; tyder det på att
efterlåtenheten är den bästa politiken? Nej, åtminstone hittills har
utvecklingen bekräftat åsikten, att efterlåtenheten möjligen i någras
ögon kan anses som själfändamål men att rakryggigheten är ett bättre
medel, om man vill öka varutillgången.
Handen måste vara hårdt knuten om våra tillgångar och
rättigheter, både när det gäller Tyskland och när det gäller England.
Icke ett kilogram af en vara som vi själfva behöfva bör få gå vare
sig till England eller till Tyskland utan kompensation af oumbärliga
ting; och våra möjligheter att frampressa medgifvanden böra begagnas
till det yttersta, just så som undantagslöst gjorts af alla våra
motparter under hela kriget. Ett allmänt import- och exportförbud
skulle under förutsättning af lämpligt handhafvande medföra många
fördelar.
Men onekligen gå alla tänkandes ögon med större ifver än någonsin
till frågan om förvaltningen af blockadperiodens ekonomi. Att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
