Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 23. 2. 1917 - Mordet på Jean Jaurès
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR
163
tionslokal, vaknade samma tanke än en gång hos honom, men han
tviflade på, att han skulle ha nog viljestyrka för att utföra den.
Den 31 juli befann han sig hela dagen i ett tillstånd af nervös
exaltation, som stegrades, då han fick se den tyske vaktmästaren
på det hotell, där han bodde, läsande LHumanité med synbart
intresse. Då tidningarna på aftonen meddelade nyheten om
gränstruppernas mobilisering, vände sig hans hat med förnyad styrka mot
Jaurés, och han gick nedför Rue Montmartre mot L’Humanités
redaktionslokal för att se, om han skulle möta honom. På
redaktionen fick han veta, att Jaurés icke var där; men då han på
återvägen passerade förbi Café du Groissant, en liten restaurant, där
Jaurés brukade äta middag, lyfte han på gardinen vid fönstret åt
gatan och fick se Jaurés sitta där tillsammans med ett par af sina
kamrater. Ett ögonblick tvekade han, men då han i det samma
återigen hörde tidningspojkarna ropa ut nyheterna om mobiliseringen,
väcktes än en gång hans förbittring; hans hand knöt sig om
revolvern, två skott — och Jaurés föll med genomskjutet hufvud ned mot
bordet. Villain kastade bort vapnet och lät utan motstånd arrestera
sig, under det en tillskyndande läkare endast kunde konstatera, att
Jaurés icke längre tillhörde de lefvandes antal.
Vid det första polisförhöret anförde Villain som skäl för sin
handling Jaurés’ hållning gent emot försvaret. »Jag har dödat honom»,
yttrade han, »därför att han var en förrädare mot sitt land och en
motståndare till den treåriga värnplikten. Det är en plikt att straffa
förrädare, och för en sådan uppgift kan man gärna gifva sitt lif.»
Under sin fängelsetid har han sedan vid skilda tillfällen yttrat sig på
ett sätt, som i någon mån afviker från hans första uttalanden — för
öfrigt helt naturligt, då man betänker hur psykiskt pröfvande den
långa ensamheten i cellen måste vara särskildt för en människa med
hans känsliga läggning — men i stort sedt synes han fasthålla vid
sina tidigast lämnade uppgifter. Psykiatriker, som undersökt hans
sinnestillstånd, ha hos honom ej kunnat finna några tecken till
rubbad mentalitet, om de också något sväfvande låtit förstå, att han
förefaller egendomlig och i många fall hyser åsikter, som skarpt
strida mot de vanligen godtagna. Deras utlåtande är för öfrigt mera
rikt på ord än på innehåll, och Prolo gör det med fullt skäl till
skotta fia för sina sarkasmer. Under alla omständigheter kan man
vara fullt viss på, att Villains handling icke förklaras med hjälp af
psykiatriska undersökningsmetoder.
Men när det gäller att gifva ett svar på frågan om de orsaker,
som varit bestämmande för Villain, då står i själfva verket också
Jacques Prolo svarslös. Hans framställning visar med all tydlighet^
att han haft ytterligt svårt att för sig själf klargöra, hur han
egentligen vill bedöma det hela. Emellertid lägger han stor vikt på att
framhålla, hvilken exalterad stämning som öfver hufvud taget under
de senare åren varit rådande i Frankrike. »Vi ha lefvat i en
atmosfär af ständig upphetsning», yttrar han; »mordets evangelium har
predikats på gator och torg.» Det har enligt Prolos mening blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
