Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Parlamentarismen och svensk tradition. Af Gunnar Rexius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betyda en omhvälfning. Särskildt ur denna synpunkt torde
några historiska erinringar vara på sin plats.
Tvifvelsutan kan under tiden närmast efter
representationsreformen konstateras en af hvarjehanda parlamentariska teorier
ackompagnerad större känslighet hos statsråden för motgångar
i riksdagen än förut, om man också ej får öfverdrifva den
parlamentariska betydelsen däraf, alldenstund det endast är mera
sällan, som man finner statsrådens afgång direkt motiverad af en
förment skyldighet att afträda vid meningsskiljaktighet med
riksdagen. Men riksdagens positiva inflytande på
regeringsbildningen är så godt som intet. Den första De Geerska ministären
är en typisk »kungaministär», Adlercreutz’ och Carlesons
ministärer äro öfvervägande byråkratiska, den andra De Geerska bestod
mestadels af politiskt tämligen färglösa personer.
Det är svårt att upptäcka något slags system i denna tids
(perioden 1866—1880) ministerkriser, om man blott studerar
händelser och fakta. Mera positiva resultat vinner man, om man
går till de ledande männens uttalanden. Luften var full af
hvarjehanda parlamentariska teorier, hvilka få intresse i den
mån de uppburos af ledande personer och därigenom kunna
anses ha haft inflytande på händelserna och tjäna som en
kommentar till dessa. Många förmenade, att »parlamentarismen»
nu skulle komma som konsekvens af representationsreformen —
liksom man i våra dagar predikat samma konsekvens af 1909
års rösträttsreform. Men innebörden af dessa teorier behöfver
undersökas för att man ej skall vilseledas af termer och
slagord.
Den mest »parlamentariske» af dessa ledare var De Geers f. d.
regeringskollega, sedermera outtröttlige kritiker i första
kammaren, Henning Hamilton. Med bitande skärpa angrep han
regeringen i riksdagsanföranden, broschyrer o. d., för att den
underlät att på parlamentariskt vis ställa sig i spetsen för ett
riksdagsparti och genom denna uraktlåtenhet lät ledningen öfvergå
till riksdagen. Hans ord klinga stundom så äkta brittiskt som
möjligt. I 1870 års dechargedebatt inskärper han hos statsråden
vikten af att framlägga ett klart program inför riksdagen. »Sker
detta, är det möjligt för den enskilde riksdagsmannen att med
förtroende sluta sig till den regering, hvars grundsatser han
gillar, och låta sin mening i mindre viktiga frågor falla för att
vinna ett större mål, hvaremot han kan med öfvertygelsens hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
